Årets flyktingsäsong har inletts. Samma stötande bilder som i fjol, samma brist på ordnad mottagning.
Regeringarna i Sydeuropa verkar inte ens kunna ställa upp med nödhjälp – det får privatpersoner syssla med. Handlingskraft visar de bara när det gäller att resa nya stängsel och kasta tårgasgranater mot kvinnor och barn, som i år utgör huvuddelen av flyktingarna.
Ett helt år har gått förlorat på fruktlösa diskussioner i EU.
Vad är felet? Usla politiker som rör upp fördomar, snarare än trycker ner dem och tar kommandot? En konstitution som inte fungerar? Likgiltighet inför människors lidande?
Frågorna hopar sig medan flyktingarna sover under bar himmel.
Det kan komma lika många flyktingar till Europa som i fjol, eller ännu fler. Det humanitära läget i Syrien har förvärrats av de ryska bombningarna, som också försämrat utsikterna för de fredsförhandlingar som skulle ha varit igång vid det här laget.
De hotar också den bräckliga vapenvila som gäller på några fronter sedan en vecka tillbaka.
Det finns ljuspunkter i Mellanöstern, som t ex öppningen i Iran och valet där efter kärnteknikavtalet. Men Iran stöder fortfarande diktatorn Bashar al-Assad i Syrien. IS pressas visserligen tillbaka i Irak och Syrien, men lämnar död och förintelse efter sig.
Kriget har pågått i fem år, och förstörelsen gör det omöjligt för flyktingarna att återvända under överskådlig tid.
Resten av Mena-regionen (Mellanöstern och Nordafrika) ser inte mycket bättre ut, med krig i Jemen, ett statslöst och terroristinfiltrerat Libyen (som flyktingarna kan tvingas passera igen om Balkanrutten stängs) och ett skakigt Tunisien.
Lägg till detta att torkan och svälten är tillbaka i flera afrikanska länder, och det är lätt att räkna ut att flyktingtrycket inte kommer att minska.
Situationen för flyktingarna i lägren runt om i Mellanöstern blir också alltmer ohållbar. Mycket litet görs för att integrera dem i de länder som de sökt skydd i.
Turkiets oberäknelige ledare Tayyip Erdogan är mer upptagen av att bekämpa kurderna i Turkiet och Syrien och att skaffa sig nya fiender, än att engagera sig för flyktingarna från Syrien, vilket Merkel och andra EU-ledare hoppas.
De flyktingar som kommer i år är ännu mer sårbara än de som klappade på Europas portar i fjol. Andelen kvinnor och barn har fördubblats, och de utgör nu två tredjedelar av flyktingarna. De har gett sig av därför att förhållandena har förvärrats, men också för att på eget bevåg återförenas med sina män i Europa.
Anhöriginvandringen släpar efter av administrativa skäl, och en del länder (däribland Sverige) har dessutom skärpt reglerna.
FN-sändebudet Staffan de Mistura såg i höstas en vilja hos alla inblandade parter att finna en politisk lösning på konflikten i Syrien. Men han varnade samtidigt för att ett misslyckande kunde leda till ytterligare fem års strider - och sedan skulle det inte finnas något Syrien kvar.
Låt oss tro på det förra, men planera för det senare. Vi måste utgå från att flyktingarna kommit för att stanna, se dem som medmänniskor och så snabbt som möjligt ge dem en plats i våra samhällen.
I Europa är det nu bara Tyskland som helhjärtat ställer upp för flyktingarna, sedan Sverige och Österrike kastat in handduken. Tre delstatsval den 13 mars kan tvinga Merkel att lägga om kursen.
Misslyckas EU att organisera flyktingmottagandet på ett ansvarsfullt sätt, kommer drömmen om ett fredligt, sammanhållet och välmående Europa att spricka.
Kvar blir en världsdel på dekis, ekonomiskt, kulturellt och moraliskt.