Förra hösten fanns stora förhoppningar om att en fredsprocess i FN-regi skulle kunna inledas i år som ledde till stabil vapenvila, en övergångsregering som accepterades av alla parter och så småningom en ny författning och demokratiska val i Syrien.
Idag är alla dessa förhoppningar bortblåsta, och utsikterna till fred och demokrati i Syrien är mer avlägsna än någonsin.
Förklaringen är att Rysslands militära intervention har vänt krigslyckan i Syrien och räddat diktaturen. En rad städer har återtagits av Assad-regimen, och det är en tidsfråga innan det belägrade östra Aleppo faller. Där utspelas just nu fasansfulla scener.
Putin och Assad öser bomber över en skyddslös befolkning, sjukhus slås ut och den humanitära situationen är katastrofal. Läget i östra Aleppo liknas vid ”helvetet på jorden”. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon talar om ”ett slakthus”.
I takt med de militära framgångarna, har Syrien och Ryssland alltmer tappat intresset för andra lösningar än militära. Samtalen mellan USA:s utrikesminister John Kerry och hans ryske kollega Sergej Lavrov har blivit alltmer rituella.
För Putin har samtalen tjänat syftet att dölja hans verkliga förehavanden i Syrien, och att vinna tid. För Obama har det mest handlat om att visa att han bryr sig om människorna i Syrien, fast han inte anser sig kunna stoppa deras lidande.
Sanningen är att USA har mycket få optioner i Syrien, om några, efter att Ryssland i fjol placerade flyg och annan militär i landet, utöver den flottbas man redan hade där. I början av kriget kunde flygförbudszoner ha stoppat Assads urskillningslösa flygbombningar.
Det hade kanske ändrat den militära den militära dynamiken, och hade dessutom räddat många syriers liv. Det kunde också ha minskat flyktingströmmen ut ur Syrien. Att Obama tvekade, berodde bland annat på att USA ännu var upptaget i Afghanistan, och inriktat framför allt på bekämpning av terrorism.
Att detta gav IS en chans att etablera sig i Syrien, och skapa en bas för terroristaktioner världen över, som USA nu tvingas lägga stora resurser på att bekämpa, förbisågs medvetet eller omedvetet av en krigsovillig president.
Terrorisbekämpningen har också tvingat USA tillbaka till Irak, där över 5000 amerikanska soldater nu väntar på att delta i återerövringen av Mosul från IS.
USA:s försök att beväpna den demokratiska oppositionen i Syrien har misslyckats, dels beroende på att man inte gav den något effektivt skydd mot attacker från luften, dels att det med tiden blivit allt svårare att avgöra vilka grupper som fortfarande kan anses slåss för ett demokratiskt Syrien.
Grupper byter sida, och amerikanska vapen riskerar att hamna i händerna på terrorister. Vilket de gjort i stor skala i Irak.
Enligt John Kerry överväger USA nu att dra sig ur de diplomatiska samtalen med Ryssland. En poäng med detta skulle kunna vara att Assad lättare kan dras inför krigsförbrytardomstolen i Haag, vilket naturligtvis vore bra inför världsopinionen.
När det gäller Ryssland, är problemet framför allt att det inte kostar Putin något att ställa sig på Assads sida. Utöver de sanktioner som redan är i kraft mot Ryssland för tidigare folkrättsbrott.
Dyster facit av fem års krigande, bortemot en halv miljon döda och tio miljoner syrier på flykt ser alltså ut att bli att massmördaren al-Assad sitter i orubbat bo, och att dödandet fortsätter. Med benägen hjälp av de europeiska högerpopulisternas idol och finansiär Vladimir Putin, som snart har lika blodiga händer som Assad och som också förtjänar en cell i Haag.