Republikanerna tog hem svepande segrar i de amerikanska mellanvalen till kongressen, guvernörsposter och delstatsförsamlingar.
Politiskt viktigast är att de säkrade majoriteten även i senaten, som förnyas med en tredjedel vartannat år. Senatorer som väljs i år sitter alltså i sex år.
Senaten har stort inflytande över bland annat utnämningar (t ex till Högsta domstolen), men i vissa frågor krävs två tredjedels majoritet och det får inget av partierna. Till det kommer att presidenten kan lägga in veto mot beslut som han starkt ogillar.
Ska republikanerna få ut något av sina majoriteter i kongressen måste de komma överens inbördes. Flera av de nya ledamöterna kommer från den reaktionära teaparty-rörelsen, som fick in många anhängare redan 2010.
Partiet har under de senaste åren blockerat allt lagstiftningsarbete i kongressen, och gick till val på en helt negativ agenda.
Republikanerna ville riva upp Obamas sjukvårdsreform och rulla tillbaka de regleringar av banksektorn som genomförts efter finanskrisen. De motsatte sig reformer av immigrationslagarna och satsningar på utbildning.
De fokuserade helt på att utmåla president Obama som en svag ledare, ett intryck som de själva medvetet förstärkt genom att inte släppa igenom hans förslag i kongressen.
Visst har Obama framstått som fumlig efter omvalet. Sjösättningen av sjukvårdsreformen var plågsamt fylld av datamissar, flera myndigheter har haft trubbel och ovanpå allt kom framgångarna för Isis och de amerikanska myndigheternas hantering av eboladepidemin.
Obama, som gick till val på att avveckla Bushs impopulära krig i Irak och Afghanistan och (nästan) gjort det, får nu kritik för att han inte kastar sig in i krigen i Syrien och Irak.
Men Obama har också rett ut den värsta ekonomiska krisen i USA sedan 30-talet, den amerikanska ekonomin ångar på rätt bra och arbetslösheten minskar. Det brukar uppskattas av väljarna – ”It´s the Economy, stupid!”.
Hans sjukvårdsreform betyder mycket för miljontals amerikaner, särskilt traditionellt demokratiska väljare.
Det var politiska tillgångar som demokraterna förvaltade uruselt i valet. I stället för att ställa sig bakom sin president, tävlade de om att ta avstånd från honom, vilket inte ökade demokraternas röstvilja. De föll helt enkelt undan för republikanernas smutskastning.
Samtidigt sade väljarna i folkomröstningar i fem stater ja till minimilön – en av Obamas hjärtefrågor!
Det intressanta är att USA under de senaste åren för första gången haft en mycket intensiv debatt om de växande ekonomiska klyftorna och den ökande osäkerheten på arbetsmarknaden.
Globaliseringen härjar i USA liksom här, bara med den skillnaden att där är skyddsnätet så mycket svagare. Demokratiska hemmaplansfrågor som tyvärr försvann i denna valrörelse.
Väljarna var vitare, äldre och mer konservativa än i valet 2012, och valdeltagandet lågt, sämre än i ett svenskt EU-val. Det gynnar republikanerna, och valet 2014 säger inte mycket om presidentvalet 2016.
Det betyder inte att Hillary Clinton, om hon ställer upp och blir demokraternas kandidat, automatiskt kan räkna med större stöd bland t ex unga, färgade och latinamerikaner.
Vi vet inte vem som ställer upp mot Clinton och hur republikanerna kommer att agera i kongressen. Medverkar de inte till en immigrationsreform och andra reformer som gynnar latinamerikaner och övriga minoriteter får de svårt att hålla ställningarna i nästa val.
Visar Obama litet större politisk fingerfärdighet, kan han få en del uträttat under sina sista två år i Vita huset.