I nästa vecka anländer två prominenta gäster till Köpenhamn. De har fått ett nytt hem för miljontals kronor och uppståndelsen är stor inför deras ankomst.
Det handlar om pandahonan Mao Sun och pandahanen Xing Er.
Oändligt söta, förstås. Sävliga och synbart eftertänksamma som bara pandor kan vara.
Men i Danmark rasar – med rätta – en debatt om dessa pandor är en bra eller dålig sak för Danmark.
De båda djuren är en gåva från Kina och ett tecken på att relationerna mellan dessa båda länder är goda och friktionsfria. Det brukar vara så. USA:s president Nixon fick till exempel pandor som gåva efter sitt besök på 1970-talet, när han återupprättade relationerna med kommunisternas Kina.
Danmark slöt ett omfattande samarbetsavtal för några år sedan.
Gott så. Kina är världens största marknad och världens största producent av varor. Klart ett litet land i Europa måste ha bra relationer med dem.
Men Kina är också en diktatur, och många hävdar att de två pandorna är ett exempel på den ”mjuka makt” som Kina i dag använder för att påverka allt större delar av världen, och tysta kritik mot det egna landet.
Det saknas inte saker att kritisera.
Politiska dissidenter och obekväma journalister och författare förföljs konsekvent i Kina. Den svenske förläggaren Gui Minhai sitter fängslad sedan tre år. Det är inte tillåtet med fria fackföreningar. Ockupationen av Tibet fortgår sedan decennier, och Pekings kontroll av området blir bara hårdare. I en annan del av landet hålls – enligt en FN-rapport – omkring en miljon människor från den muslimska uiguriska folkgruppen i interneringsläger. De ska omskolas och bli mer kinesiska.
Vi tar det sista en gång till: en miljon uigurer sitter inspärrade i läger.
Omvärldens oförmåga att på allvar påverka Kina speglar hur maktrelationerna är på väg att ändras i världspolitiken.
För ett par decennier sedan argumenterade många för att ”Väst” på olika sätt skulle trycka på Kina för att landet skulle demokratiseras. Påtryckningarna skulle kunna vara politiska och ekonomiska.
Men det resonemanget byggde på att Kina befann sig i ett underläge. Det var de som behövde Väst.
I dag är det ofta tvärtom. Det är vi som behöver Kina. Deras arbetskraft, deras fabriker och – snart – deras konsumtion. Allt för att vi ska kunna upprätthålla vår egen tillväxt.
Det är ett markant skifte som kommer att få effekt på våra egna samhällen.
Och då menar jag inte bara att vi snart kommer få se fler pandor på olika djurparker i Europas huvudstäder.