Marknad eller politik?
Historiens största utpressningsförsök. Så skulle man kunna kalla det drama som just nu utspelas runt om i världen - med vanliga människors jobb, bostäder och sociala trygghet som insatser.
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Men "marknaden" är kallsinnig. De privata kapitalägarna vill ha mer pengar och mindre villkor, innan man satsar sitt eget kapital. Var finns nu de s k riskkapitalisterna som kunde göra guld av sand? Hållfastare än så var inte det system som under de senaste årtiondena hyllats som en oöverträffad skapare av välfärd och lycka åt alla.
Medan den svenska krispolitiken mest gått ut på att hötta med näven åt GM och andra aktörer som "inte tar sitt ansvar", har man i USA tagit itu med krisen från en helt ny utgångspunkt: Det är politiken, inte marknaden som ska rädda landet ur krisen.
Obamas stimulanspaket på 800 miljarder dollar, det största i USA:s historia sedan 1930-talet, innehåller inte bara kortsiktiga stimulanser (varav flera riktade till arbetslösa, sjuka och fattiga). Det innehåller också stora offentliga arbeten med sikte på att förbättra USA:s infrastruktur, lägga grunden för en ny energiförsörjning och förbättra skolorna.
Obama går längre än så: Han deklarerar att det är nu, mitt i krisen och inte någon gång i framtiden, som USA ska börja reformera sin ineffektiva sjukvårdsapparat och införa en heltäckande sjukförsäkring. Kort sagt göra det som marknaden inte klarat. Obama räds inte ett budgetunderskott som var stort redan när han tog över, och som nu kommer att växa ännu mer. Han ingjuter hopp, när andra tvivlar och fruktar.
Obama har också lanserat en rad planer för att reda ut den finansiella krisen och han drar sig uppenbarligen inte för att öka det statliga inflytandet i finanssektorn genom regleringar och - om så krävs - statligt övertagande av banker. Åtminstone som en temporär åtgärd för att komma till rätta problemen.
Sverige har mycket att lära av hur djärvt och framsynt Obama och demokraterna i USA hanterar den ekonomiska krisen. Det gäller inte bara regeringen.
Ledande socialdemokrater verkar inte ha större tilltro till statliga insatser än de borgerliga, och ingen vågar ta ordet "ekonomisk demokrati" i sin mun. Kanske lossnar det om om de kan hänvisa till Obama snarare än sitt eget ideologiska arv.