Jordbävningen i Turkiet är på väg att skriva in sig i historien som en av de verkligt tragiska katastroferna. I skrivande stund rapporteras om 20 000 döda, men siffran ökar för varje timme som går.
Människor letar febrilt efter sina anhöriga i rasmassorna och sätter sig ned, kraftlösa och gråtande, när de inser att arbetet varit förgäves.
Katastrofen blixtbelyser också det faktum att vi lever i en globaliserad värld.
Under de senaste dagarna har jag helt slumpmässigt träffat tre av varandra oberoende personer som berättat att de har släktingar och vänner i katastrofområdet.
Rapporterna talar om ett misslyckande från den turkiska regeringen. Ännu flera dagar efter jordbävningen sköts räddningsarbetet i många byar och städer av volontärer. Inte av utbildad räddningspersonal.
Det går på ett sätt att förstå. Katastrofen är omfattande. Få samhällen hade kunnat ha beredskap för att snabbt hantera något liknade.
Samtidigt strömmar hjälpen dit från andra delar av världen. Experter på röjning. Hundar som kan söka efter överlevande.
Sverige ger 30 miljoner i akut stöd och bidrar med expertis på plats.
Jordbävningen i Turkiet är en undantagshändelse; den värsta jordbävningen i området på nästan hundra år.
Men i tider då naturkatastrofer av olika slag kommer att bli vanligare, inte minst på grund av klimatförändringarna, får vi ändå vänja oss vi den här sortens internationella hjälpinsatser. Med förnödenheter för att klara det akuta läget och stöd till återuppbyggnad när de värsta krisen är avvärjd.
Det är en fråga om solidaritet, ett bevis för att världens länder och samhällen är tätt sammanvävda.
Var krisen än bryter ut kommer det i dag finnas människor i din och min närhet som är direkt länkade till platsen. Som har sina föräldrar eller kusiner eller barndomsvänner mitt i stormens öga.
Och var krisen är bryter ut riskerar den att leda till stora flyktingströmmar om vi inte gemensamt klarar av att hjälpa de som drabbas av den.
Enligt rapporter från Turkiet kommer nu rader av lastbilar till katastrofområdet. Lastbilar märkta med AKP, president Erdogans politiska parti.
Det är oklart om det verkligen är hjälp från just det partiet, eller om presidenten, som är mitt uppe i en valkampanj, helt enkelt vill ta åt sig äran av hjälpinsatserna.
Oberoende av vilket visar det att inte alla är lika medvetna om innebörden av den globala värld vi lever i.