Israel måste tänka om

Utrikeskrönika2008-05-12 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Den 14 maj fyller staten Israel 60 år. På den palestinsk/arabiska sidan är det en sorgedag, Nakba (Katastrofen). Men även det israeliska firandet är något kluvet. Israelerna känner sig inte trygga trots att de förfogar över Mellanösterns effektivaste krigsmaskin, inbegripet kärnvapen, och kan räkna med USA:s stöd i vått och torrt.

När andra världskrigets segrarmakter genom FN sanktionerade en delning av Palestina och upprättandet av en judisk stat, insåg man naturligtvis att detta skulle skapa oro i arabvärlden. Men de föreställde sig att araberna skulle finna sig i situationen och att de fördrivna palestinierna snabbt skulle assimileras i grannländerna. De utgick också från att israelerna skulle nöja sig med det område som de tilldelats i FN:s delningsplan och inte göra anspråk på ytterligare bibliska områden.
Men den systematiska utbyggnaden av bosättningar, vägar, och militära anläggningar på Västbanken (för att nu inte tala om den famösa muren som skär tvärs igenom arabiska byar) talar ett annat språk. Israel är i full färd med att permanent utvidga sina gränser på den arabiska befolkningens bekostnad.

När den israeliske premiärministern Ehud Olmert och den palestinske presidenten Mahmud Abbas nu sägs sitta och "prata kartor", är det en dyster syn som möter Abbas. Israelerna har snart ringat in den östra arabiska delen av Jerusalem, och bosättningarna är på väg att skära av Västbanken på mitten.
Vad som återstår för Abbas att styra över är ett lapptäcke av isolerade byar på Västbanken.

Men palestinierna är inte det enda bekymret för Israel. USA:s invasion av Irak har stärkt Iran och gett en kraftig skjuts åt de fundamentalistiska krafterna i hela Mellanöstern. Regimen i Syrien verkar sitta säkrare än på länge. Israels fiender har vuxit sig starkare.
Den misslyckade invasionen av Libanon härom året visar att Israel nu möter ett allt effektivare militärt motstånd från rörelser som Hizbollah. I söder är Gaza en tidsinställd bomb.

De är förståeligt att israelerna känner sig kringrända och hotade. Men det är ett hot som de i hög grad själva orsakat, och som de borde göra något konstruktivt åt. Den styrkans politik som Israel förlitat sig på under sina första 60 år kommer inte att räcka i framtiden.
Israelerna måste tänka om när det gäller sin egen roll och plats i regionen och finna nya former för att samexistera med sina arabiska grannar. Innan det är för sent.