Det är snart bara en månad till det amerikanska presidentvalet. ”Fundamenta” talar för att demokraten Hillary Clinton tar hem segern.
De grupper som bar fram Obama – etniska minoriteter, unga (under 30 år) och ogifta kvinnor – har blivit fler. Hennes anhängare är också bättre positionerade i valets nyckelstater vilket ger henne ett försteg i kampen om elektorsrösterna.
Ekonomin talar också för den demokratiska kandidaten. Häromveckan publicerade den amerikanska statistikmyndigheten siffror som visar att hushållens disponibla inkomster ökade med fem procent under 2015, att arbetslösheten sjunkit till under fem procent, att antalet fattiga minskade med 3,5 miljoner och att ytterligare 4 fyra miljoner amerikaner fått sjukförsäkring.
Huspriser och aktiekurser har också stigit. Obama kommer att gå till historien som den president som tog USA ut ur den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen på 1930-talet, vilket stärkt hans popularitet.
Allt detta borde gynna Hillary Clinton. (Det är ekonomin, dumbom! som Hillarys make Bill, brukade säga.) Men Clinton har inte Obamas karisma, och har inte ärvt hans popularitet i de traditionella väljargrupperna.
Som kvinna möter hon ett extra motstånd i vissa grupper. Och långtifrån alla amerikanska väljare har uppfattat att den amerikanska ekonomin är på G igen. Tvärtom upplever många att förbättringarna gäller andra amerikaner, medan de själva i bästa fall står och stampar på samma fläck.
Det är särskilt republikanerna som, tvärtemot all statistik, hävdar att ”USA är på fel spår”, och i den politiske kvacksalvaren Donald Trump har de funnit sin Messias.
Trump lovar att ”fixa systemet” åt alla och envar, och att ”Sätta USA först”. Det förra är rent snömos, och om han med det senare menar att stoppa globaliseringen och isolera USA ekonomiskt, skulle det kasta USA in i en ny recession och göra alla amerikaner fattigare.
Trump lovar också att göra USA ”great” igen. Föreställningen att USA har blivit svagare och förlorat inflytande i världen under Obama, odlas särskilt i republikanska kretsar. Men USA är och förblir världens viktigaste nation, även om landet under Obama inte visat sina militära muskler lika ofta som under föregångaren Bush.
I gengäld har Obama ägnat sig åt att stärka USA:s efter Irakkriget skamfilade anseende i världen, och den moraliska styrkan är i slutändan det som ger ett land politiskt inflytande.
Hur ska man då förklara att bortåt hälften av väljarna, av opinionsundersökningarna att döma, tänker lägga sina röster på Donald Trump i höst? En man, som när han för ett år sedan inledde sin enmanskampanj för att bli USA:s näste president, sågs som ett skämt av flertalet amerikaner? Och som under kampanjen förtalat och förolämpat kvinnor, färgade, amerikaner av latinskt ursprung, muslimer och minoriteter i allmänhet. En demagog, och dessvärre också en tvättäkta rasist.
Det mesta tyder på att huvuddelen av Trumps väljare kommer att vara personer som vanligtvis röstar på republikanerna. Är då USA:s republikaner en skock får som följer vilken herde som helst, även om han pekar mot närmaste stup? Ja, de kan i alla fall inte skylla på att de inget vet. USA:s medier följer presidentkandidaterna varje vaken minut.
Många republikaner skäms över sin presidentkandidat, men kommer ändå att rösta på honom. Varför?
Svar: De röstar som de brukar. Hatet mot Hillary Clinton går djupt i en del kretsar. Och när allt kommer i kring är Trump också en högerman, som knappast lär vilja höja sina skatter.