En nyhetsartikel i en internationell tidning fick mig att hoppa till. Tidningen rapporterade att över 1000 personer i en stad i Pakistan hade drabbats av HIV. Skälet? En läkare på en av stadens vårdcentraler hade använt begagnade sprutor.
Inte av ondska. Av resursbrist. Sjukhuset hade inte råd med nya sprutor varje gång. 900 av de smittade var barn.
Och jo, lite ondska fanns det kanske också. För flera av offren berättade att de bett om nya sprutor, men då hade läkaren snäst åt dem att fattiga människor fick nöja sig med vad de kunde få.
Nyheten från Pakistan väckte massor av minnen. Braskande nyhetsartiklar om den nya ”pesten”, HIV och aids, som skulle döda miljoner människor. Bilder på bleka män med svartfläckig hud. Min vän Ola, som tynade bort i en sal på Södersjukhuset.
I dag upplever vi inte längre HIV som ett globalt hot. I vår del av världen, den rika delen, kan de flesta som insjuknar få effektiva bromsmediciner. Så effektiva att även smittade numera kan ha ett normalt sexliv.
Det är en fantastisk förändring på 25 år.
I andra delar av världen är bilden inte lika ljus. Enligt statistik från 2018 är nästan 40 miljoner människor smittade. De flesta lever i fattiga länder i Afrika söder om Sahara.
Där var man länge rädd för att HIV skulle döda de flesta i tre-fyra generationer. Jag minns själv en resa i Zimbabwe år 2001. Hur min guide tog mig genom ett av slumområdena utanför Harare och pekade på nästan varje ruckel vi passerade:
”Där inne hölls en begravning förra veckan.”
”I det huset dog en av föräldrarna förra månaden”.
I dag sprids inte viruset i samma takt. Även i fattiga länder har många smittade tillgång till bromsmediciner.
Men väldigt många har det inte.
Så svaret på frågan vad som händer med HIV-krisen är egentligen kluven. Den blev inte så allvarlig som många befarade. Antalet människor som dog i aids-relaterade sjukdomar halverades mellan 2005 och 2017.
Men sjukdomen dödar fortfarande nästan en miljon människor varje år.
I Swaziland är 27 procent av befolkningen smittad. I Botswana nästan 22 procent.
Var fjärde person i dessa länder bär alltså på HIV-viruset. Var fjärde person är för sin överlevnad beroende av ständig tillgång till bromsmediciner.
Det kan vara bra att ha med sig, som en påminnelse om att världen, trots decennier av globalisering, långt ifrån är någon rättvis plats. Och som en lika viktig påminnelse om betydelsen av det arbete som görs inom FN, WHO och andra organisationer för att komma åt problemen.