VI, DE FÖRENADE NATIONERNAS FOLK, (ÄR) BESLUTNA
att rädda kommande släktled undan krigets gissel… som tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden,
att betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer,
att öva fördragsamhet och leva tillsammans i fred med varandra såsom goda grannar, etc.
Så börjar med lätt redigering inledningen till FN:s stadga. Texten är lång, men det hade egentligen räckt med dessa rader.
Alla 193 medlemmar i Förenta Nationerna har förbundit sig att följa reglerna i stadgan. Hade de verkligen gjort det, hade det inte funnits någon rysk aggression i Ukraina, Israel hade för länge sedan slutat förtrycka palestinierna, Kina hade låtit Hongkong välja sitt eget styrelseskick, Indien och Pakistan hade inte skjutit på varandra i Kashmir. O s v.
Islamiska staten (IS) är en gränslös organisation och hade knappast brytt sig om FN-stadgan, men hade å andra sidan inte fått något fäste i Mellanöstern om regimerna där hade respekterat de mänskliga rättigheterna, inklusive politisk frihet.
Religioner som sådana är visserligen fredade i FN:s regelverk, men kvinnornas rättigheter är det också, och människor får inte påtvingas religioner.
Våld mot andra stater får endast användas i självförsvar och gemensamt syfte, d v s efter FN-beslut. FN har enligt stadgans kapitel VII vittgående befogenheter att inskrida mot fridstörare i världen. Men kan bara sätta makt bakom orden om de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd – USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina - är eniga, och det är de inte så ofta, i alla fall inte om det berör dem själva.
Men FN arbetar också förebyggande, och har ofta varit med en bit på vägen när konflikter till sist löses.
Man kan hoppas att FN får större svängrum i en mer ”multipolär” värld, men då behöver säkerhetsrådet moderniseras. Det förutsätter att de fem vetorättsmakterna är med på noterna, och att det går att nå enighet om vilka länder som ska företräda de nya stormakterna, t ex Indien och Brasilien.
Samtidigt vill man inte utsträcka vetorätten till ännu fler länder. Att försöka köra över stormakter, skulle hota det som är FN:s styrka: Att alla är med.
Men FN engagerar sig i mycket annat än fred och säkerhet. Genom sina underorgan och fackorgan (de senare ofta självständiga internationella organisationer inom ”FN-systemet”) samordnar FN nästan alla mänskliga aktiviteter.
FN tar hand om jordbävningsoffer och flyktingar, distribuerar mat i svältdrabbade områden, utbildar, bekämpar fattigdom och sjukdomar, kontrollerar kärnkraftssäkerhet, tillhandahåller internationella domstolar och övervakar klimatförändringarna. Med mera.
Det klagas ofta över att FN är byråkratiskt, ineffektivt och korrupt. Organisationen är inte felfri, men FN är med sina brister det bästa människan hittills hittat på. Därför är det utmärkt att FN åter får hög prioritet i den svenska utrikespolitiken.
Både Margot Wallström och Hans Dahlgren (UD-veteran med ansvar för EU- och utrikesfrågor hos Löfven) har erfarenhet från FN och starkt engagemang för globala frågor.
Beslutet att erkänna Palestina har redan gett återklang i världen. I dagarna har det brittiska parlamentet tagit ett liknande beslut.
Väl tajmat med tanke på att FN beslutat att särskilt uppmärksamma palestiniernas rättigheter under 2014. Frågan kommer därför att stå i fokus när FN fyller 69 år den 24 oktober. Grattis, världen!