Många befarade att Trumps framgång i USA skulle ge en skjuts åt högerpopulismen i Europa. Det blev tvärtom. Högerextremisterna har tryckts tillbaka i val efter val, i alla fall i förhållande till förväntningarna.
I Nederländerna stannade Wilders Frihetsparti på 13 procent. I Storbritannien är Ukip så gott som förintat. I Frankrike blev Marine Le Pen övertygande besegrad i presidentvalet, och hennes parti Nationella Fronten fick inte mer än 8 av 577 platser i parlamentet.
Trump har säkert avskräckt många européer. Men det finns andra, troligen viktigare förklaringar till att européerna ratar högerpopulismen.
Populisternas hatobjekt är framför allt invandrare och EU. Men flyktingströmmarna har minskat, och väljarna begriper att det krävs samarbete i Europa för att lösa flyktingproblemen.
Än viktigare är kanske att Europas ekonomi stadigt förbättras, trots den börda som flyktingarna påstås utgöra.
Det gäller särskilt länderna i södra Europa som drabbades hårdast av finanskrisen. Arbetslösheten minskar och färre länder redovisar för stora underskott.
Till och med ett extremt hårt drabbat land som Grekland är på bättringsvägen.
Europas krisstämpel är borta, och EU:s popularitet ökar. Väljarna inser att de inte kommer att få det bättre, om vi raserar ett samarbete som det tagit 60 år att bygga upp.
Därmed inte sagt att det inte finns ett missnöje med ekonomiska klyftor och sociala orättvisor. Något som politikerna faktiskt kan göra något åt.
Det hoppet har Jeremy Corbyn väckt i Storbritannien genom tydlig välfärdsprofil, samtidigt som britterna signalerat att de inte vill äventyra sina jobb genom ett ”hårt” utträde ur EU.
Här har höger-vänsterdimensionen i politiken blivit tydligare.
I Frankrike gick väljarna mot mitten, när demokratin hotades. Socialliberalen Emmanuel Macron står för humanistiska värden och europeiskt och internationellt samarbete. Men också för ekonomiska reformer som kan bli nog så tuffa.
Ändå följs hans nystartade parti LREM (La République en marche, ungefär ”Framåt republiken”) av en stor del av socialistpartiets väljare, besvikna på en president som inte höll vad han lovade. Macron kan dra fördel av den ekonomiska uppgången i Europa och ett vitaliserat EU.
För britterna ser det dystrare ut. En konservativ premiärminister (David Cameron) spelade högt och utlyste en folkomröstning om EU som han förlorade. En annan (Theresa May) utlyste nyval för att stärka sin ställning, men förlorade den lilla majoritet hon hade.
May verkar inte ha stöd ens i den egna regeringen, när förhandlingarna med ett samspelt EU nu startar. Blir det överhuvudtaget ett Brexit, blir det inte i den form som May tänkt sig.
Labourledaren Jeremy Corbyn, som var politiskt dödförklarad för ett halvår sedan, framstår nu som en politiker med en medkännande agenda som lyssnar på människor, i motsats till den kyliga premiärministern. Ett intryck som förstärkts av höghusbranden, när May uppträdde tafatt och okänsligt.
Samtidigt ska man minnas att Labour har 65 mandat kvar till egen majoritet, och då måste starkare högerfästen forceras.
Men Labour har börjat vägen tillbaka till makten, och de europeiska socialdemokraterna lär studera Corbyns taktik noggrant. Liksom de kommer att analysera vad som hände i de franska valen.
Ligger framtida segrar i en tydligare vänsterpolitik, eller ska man maka sig ännu längre mot mitten? Och hur många får egentligen plats där? 60 procent som i Frankrike, eller ännu fler? Och hur ska väljarna då se skillnaderna?