Front National (FN) är det mest etablerade av de högerextrema och rasistiska partierna i Europa, och har varit i farten i snart ett halvt sekel.
Grundaren Jean-Marie Le Pen praktiserade ”alternativa sanningar” långt före Trump, och hävdade bland annat att det inte funnits några gaskamrar i Nazi-Tyskland.
Dottern Marine Le Pen, som tog över 2011, har stuvat undan både pappan och skinnskallarna, anställt politiska konsulter och hyfsat språket. Men det xenofobiska budskapet är detsamma.
Alla problem i Frankrike, från industrinedläggningar och arbetslöshet till brottslighet och terrorism skylls på utlandet, och hennes operativa motton är att stänga gränserna och lämna EU. Om möjligt även utvisa alla muslimer.
Det stora flertalet fransmän inser att det inte är fullt så enkelt, och därför blev första omgången av presidentvalet inte det genombrott för Le Pen som många hade fruktat.
Hon gick visserligen vidare till andra omgången, men hamnade med 21 procent ungefär i jämnhöjd med tre andra kandidater, och hon blev inte störst. Det blev hennes raka motsats, Emmanuel Macron, socialliberal mittenkandidat, som varit ekonomiminister i Hollandes socialistiska regering, och som vill ha mer europeiskt och internationellt samarbete, inte mindre.
Le Pen kommer visserligen att plocka upp en del högerväljare i andra omgången, sedan republikanernas kandidat François Fillon kandidat slagits ut på grund av en korruptionsskandal. Kanske också några socialister, sedan deras officielle kandidat, Benoït Hamon, hamnat i botten på 6,7 procent. Men dessa tappra socialister lär följa Hamons uppmaning att rösta på Macron.
Kanske har Le Pen större framgång hos vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchons väljare eftersom han också skyller problemen på globaliseringen.
Det kan bli jämnare än det ser ut. Men om inte valdeltagande sjunker drastiskt i andra omgången, tyder det mesta på att Macron blir Frankrikes näste president. Det kan bli en bra en bra lösning.
Frankrike behöver ryckas upp, både ekonomiskt och politiskt, och Europa är i trängande behov av framtidstro och nya idéer. Ovanligt ung (39 år) för att vara presidentkandidat i Frankrike, har Macron ändå hunnit skaffa sig breda kunskaper, och han utstrålar energi och optimism.
Att varken republikanernas eller socialisternas kandidat gick vidare till den avgörande omgången, betyder inte att dessa partier mister allt politiskt inflytande. De lär även i fortsättningen dominera parlamentet, Nationalförsamlingen. Där har FN idag två (2) av 577 ledamöter, Macrons nybildade rörelse En marche, har av naturliga skäl ingen.
Det kan bli förändringar i parlamentsvalet i juni, men Macron kommer att tvingas samarbeta med det gamla etablissemanget.
Det kan bli en del turbulens innan det nya systemet satt sig, men att olika majoriteter styr är inget nytt. Det här blir en ovanlig form av samlevnad (cohabitation) mellan presidenten och parlamentet, men den kan mycket väl fungera. Troligen får vi se något slags vänster-mittenregering.
Förändringens vindar sveper genom fransk politik, men det känns ändå inte som om det gamla systemet störtats i gruset. Snarare anpassats till det aktuella läget.
Så här långt förtjänar de franska väljarna ett högt betyg. De har inte bara hållit huvudet kallt och motstått extremismens locktoner. De har också genomfört en löftesrik politisk förnyelse.
Fortsätter de på den inslagna vägen, kan 2017 bli ett riktigt bra år för Frankrike och Europa.