Den svenska regeringen vill att EU ska ta hand om ett antal av våra (redan anlända) flyktingar inom ramen för det kvotsystem som förhandlades fram för några veckor sedan och som är tänkt att avlasta framför allt Italien och Grekland.
Men det systemet tycks ha kollapsat redan innan det börjat fungera, och Sverige ska inte hoppas för mycket.
Flera europeiska regeringar vill helt enkelt inte ha några flyktingar. De som tagit sig till Sverige lär heller inte vara pigga på att flytta till exempelvis Polen eller något av de baltiska länderna, men kunde säkert tänka sig att slå sig ner i Danmark – om de vore välkomna där.
Men i stället för att hjälpa myndigheterna i Malmö att finna tak över huvudet åt flyktingarna, sitter danska ministrar 17 kilometer motorväg därifrån och uttalar sig hånfullt om att svenskarna har sig själva att skylla som är dumma nog att leva upp till sina humanitära åtaganden!
Sverige borde kalla hem sin ambassadör i Köpenhamn. Flyktingkrisen kommer att sätta sorgliga spår inte bara i det europeiska utan också i det nordiska samarbetet.
Men även om Europas länder börjar samarbeta under galgen, är det svårt att se några bra lösningar på kort sikt, om syftet enbart är att reducera flyktingströmmen till Europa.
Ska vi bygga stängsel runt hela Europa? Vill vi göra Europa till en fästning?
Kommer det att fungera, eller leder det bara till att flyktingarna återgår till den ännu farligare rutten över Nordafrika och Medelhavet?
Ska vi kohandla med den alltmer auktoritäre Erdogan om att stoppa flyktingarna i Turkiet, och vart tar de i så fall vägen? Ska vi möta en humanitär kris genom att betala ett annat land för att det ska hindra flyktingar från att ta sig till Europa?
Ska vi rentav erbjuda det landet medlemskap i EU, om det stoppar flyktingarna åt oss, hur stora brister landet ifråga än uppvisar i sitt politiska system?
Europa har hamnat i en politisk och moralisk situation som är betydligt allvarligare än den ekonomiska kris som så sakteliga håller på att läkas ut.
Eurokrisen handlade om statsfinanser, och där hade länderna ödet i egna händer. I flyktingkrisen klarar sig inget land på egen hand.
Flyktingfrågan är i grunden varken nationell eller ens europeisk. Den är global, och måste lösas genom internationellt samarbete. Vi måste ta itu med krishärdarna i världen, skapa en hållbar utveckling och minska klyftorna.
Men allt detta kommer att ta tid, och i väntan på internationella lösningar, måste Europa finna strategier för att hantera den akuta flyktingkrisen på ett ansvarsfullt sätt.
Något slags yttre europeisk gränskontroll, med många centra för snabba asylprövningar, måste skapas.
Flyktingar måste identifieras och får finna sig i ett större mått av styrning inom Europa än idag.
Det kan kräva att Europa tar ett steg tillbaka och temporärt upphäver Schengensamarbetet. Men bättre det än att länderna tar saken i egna händer.
Samtal om vapenvila i Syrien är äntligen på gång, men med så många inblandade kommer det att ta tid innan vapnen tystnar, och ännu längre tid innan politiska lösningar är på plats.
Nedkämpandet av IS kan öka striderna och sätta ännu fler människor i rörelse. Och alla flyktingar kommer ju inte från Syrien.
Hela Europa måste vakna upp och inse att vi lever i en gränslös värld, och att nationalstaten i sin gamla form är lika föråldrad som en mekanisk räknemaskin i dataåldern.
Vi kan helt enkelt inte isolera oss. Och Europa får inte tveka att bistå människor i nöd, hur de främlingsfientliga krafterna än gastar.