Turkiets karismatiske ledare Recep Tayyip Erdogan har besökt Sverige på en turné i Europa, för att markera omstarten av medlemsförhandlingarna med EU.
Erdogan är något tilltufsad efter sommarens demonstrationer, men hans heta vilja att lyfta upp Turkiet på stormaktsplats är obruten.
Unga välutbildade turkar i städerna oroar sig för att Erdogan och hans religiöst färgade Rättvise- och utvecklingsparti (AKP) ska vilja införa ”islamistiska” påbud, och att den ekonomiska utvecklingen går för fort.
Sommarens protestvåg började med en miljödemonstration i Istanbul, en stad där megaprojekten avlöser varandra och omtanken om den gamla stadsmiljön är ungefär lika stor som i Stockholm på 1960-talet.
De islamistiska påbuden verkar mest existera i de sekulära turkarnas fantasi. Eller vara rena hugskott. Erdogan tänker gärna högt, med adress till den religiösa publiken, särskilt i valtider. Värre är det att yttrandefriheten sitter trångt även i Erdogans Turkiet.
Journalister och intellektuella fängslas för olika ”brott” mot staten. Lagarna är en reminiscens från det kemalistiska styret. Men tyvärr har Erdogan, sedan EU vände honom ryggen för några år sedan, börjat utnyttja rättsapparaten för att tysta kritik mot sitt eget styre.
Nu ska medlemsförhandlingarna återupptas, och det betyder förhoppningsvis att reformprocessen i Turkiet tar fart igen.
När förhandlingarna inleddes 2005 var det Turkiet som hade mest att vinna. Idag är det tvärtom Europa som behöver Turkiet.
- Ekonomiskt - Turkiet är en stark och växande ekonomi, med en ung befolkning som det åldrande Europa behöver.
- Migrationspolitiskt – Europa står idag helt handfallet inför flyktingströmmarna från framför allt Syrien. Turkiet är den enda makt i regionen som kan göra en skillnad i den frågan.
- Utrikespolitiskt – Turkiet spelar landet en viktig roll hela regionen, och landet kan bli den brygga till Mellanöstern och Nordafrika som Europa saknar idag. Att Erdogan vänder tummen ned för militärstyret i Egypten och i klara verba kritiserar Israels ockupationspolitik är ingen nackdel.
Men även Erdogan känner av oron i grannländerna och på hemmaplan.
Om Merkel och Hollande kan stå emot de islamofobiska stämningarna i sina länder, och om Erdogan makar sig närmare EU, borde förutsättningarna vara goda för att Europa ska kunna ta steget över Bosporen om 5-6 år. Kanske med ett symboliskt handslag på någon av broarna som Erdogan byggt.