Det sägs att EU utvecklas genom kriser. Vi får hoppas att det stämmer, för nu hopar sig problemen för det europeiska samarbetet, och de är djupgående.
De handlar om sammanhållningen, solidariteten, ja, själva idén med den Europeiska Unionen: Att föra Europas länder och folk närmare varandra och tillsammans bygga ett välmående, demokratiskt och civiliserat samhälle, där alla människor behandlas lika.
Britternas nya undantag från EU:s regelverk är ett svek mot dessa principer, och en eftergift för populism och främlingsfientlighet, som inte bådar gott för framtiden.
De kan tyckas vara ekonomiskt harmlösa (utom för de lågavlönade EU-migranter som drabbas), men de är diskriminerande och oättfärdiga. Varför ska polacker och spanjorer och andra EU-medborgare som arbetar och betalar skatt i Storbritannien, och därmed bidrar till landets välfärd, inte själva få del av denna välfärd?
Britterna har redan en rad undantag från EU-samarbetet, t ex från flyktingpolitikren, och nu får de en uttrycklig försäkran om att de inte behöver delta i det utökade politiska samarbetet i EU.
Britternas särställning i EU är alltså redan väl tillgodosedd. Men i stället för att säga blankt nej till britternas krav på att dessutom få att få försämra villkoren för EU-migranter, snickrar EU ihop ett nytt undantag, en ”nödbroms” (!) som britterna under lång tid (sju år) ska kunna dra i när det – i praktiken – passar dem själva.
EU-migranterna arbetar för mestadels lägre löner än britterna. Nu ska de inte heller få del av anställningsförmåner (”in-work benefits”) som är avsedda att kompensera för låga löner, och barnbidrag som sänds hem ska skäras ner till kostnadsnivån i hemlandet.
Britterna kommer bland annat att kunna åberopa krisen i det nationella sjukvårdssystemet., NHS. Fast denna beror på systematisk underfinansiering under det konservativa styret, inte på migranterna. Dessa är tvärtom oumbärliga för att hålla igång sjukhus och kliniker.
Varken den konservativa regeringen som sådan eller Labour-oppositionen vill egentligen att Storbritannien ska lämna EU, och skottarna säger blankt nej. Men med en så förenklad fråga som ja eller nej till EU efter 43 års medlemskap, blir den planerade folkomröstningen en fest för det högerpopulistiska och främlingsfientliga Ukip, som blev största parti i EU-valet 2014, och som skyller alla problem på invandrarna.
Det hjälper inte vilka nya undantag EU erbjuder. Ju mer EU viker sig, desto säkrare blir EU-skeptikerna på att de har rätt.
Folkomröstningen kan gå riktigt snett. För Europa, men också för premiärminister David Cameron själv. Två konservativa premiärministrar har fallit på Europapolitiken. Men att rädda en opportunistisk premiärminister i Storbritannien kan inte vara en primär uppgift för EU.
EU varken står eller faller med de motvilliga britterna. Förr eller senare kommer de att vifta med nödflaggen från Dovers klippor. Det kan bli ensamt där ute på öarna.
EU står inför en mer akut utmaning just nu. Det mesta har gått åt fel håll i Mellanöstern på sistone, och allt pekar på att en ny flyktingvåg väntar under våren och sommaren. EU:s flyktingpolitik har kollapsat, och här hotas ännu viktigare principer än de som står på spel i Storbritannien.
Om allt fler länder helt sonika vägrar att ta emot flyktingar och sätter upp egna stängsel, underminerar detta inte bara den fria rörligheten i Europa, utan också de humanitära principer som EU-stadgan vilar på.
Sker detta, är det europeiska samarbetet riktigt illa ute.