Till våren ska EU fira 60-årsjubileum. Grundstadgan, Romfördraget, skrevs på i Rom 1957. Den har sedan dess byggts på genom mödosamt kompromissande. EU eliminerade konflikt- och krigsrisker i Europa, öppnade för nya medlemmar och lärde européerna att samarbeta, något som de inte hade varit särskilt duktiga på dittills.
Någon som är gammal nog att minnas hur Europa såg ut 1957? Någon som gjorde en resa i Västeuropa och såg förödelsen? Östeuropa låg bakom järnridån, och diktaturerna i Spanien och Portugal fanns kvar. I Grekland och Italien stod det ännu och vägde, och i Frankrike måste de Gaulle rycka in för att rädda demokratin.
Återuppbyggnaden hade börjat komma igång, men hur hade det gått om vi hade kört på med tullar och handelshinder, i stället för att samarbeta? Om vi inte hade byggt upp den inre marknaden och använt den som en hävstång för att komma ut i världen med våra produkter?
Jovisst, hade vi ”sluppit” globaliseringen, och allt hade varit som förut. Lönerna med.
När man ser högerpopulisten Marine Le Pen stå och orera mot EU i en av de idylliska franska småstäderna, undrar man hur många som hade bott där om inte EU:s jordbrukspolitik hade hållit liv i franska landsbygden.
Och hur resonerar herrarna Kaczynski i Polen och Orban i Ungern (och deras väljare), som tackar för biståndet från det demokratiska Europa genom att montera ned demokratin i egna sina länder?
Man kunde önska litet mer av väljarna ibland. När den socialdemokratiske premiärministern Matteo Renzi försökte avskaffa den onödiga, dyra och korrupta senaten i Italien, och en del annan tungande byråkrati, såg italienarna chansen att kasta landet in i en ny regeringskris och sade nej till förslaget.
Nu får Italien köra vidare med bland annat två kamrar som dessutom tills vidare väljs på olika sätt.
En långvarig regeringskris med nyval till våren är inte precis vad Italien med sina skakiga banker och sitt stora budgetunderskott behöver. Särskilt inte som gycklaren Beppe Grillos Femstjärnerörelse och främlingsfientliga Lega Nord ligger bra till att överta makten.
I Österrike har de två stora partierna regerat sönder sig i armarna på varandra, och fick be en miljöpartist att ställa upp som presidentkandidat för att stoppa en högerextremist från att väljas till landets högsta ämbete.
Väljarna hade lyckligtvis bättre förstånd än i Italien och valde verkligen miljöpartisten Van der Bellen.
Italienarna får leva väl med sin usla konstitution, och räkna på radbandet vilken regering man får nästa gång.
Men sedan ska det röstas i Frankrike, Tyskland och Nederländerna nästa år. Kanske i England med, om britterna börjar bråka om Brexit. Alla med högerpopulistiska partier numera.
Sedan den socialistiske presidenten Hollande klivit ur spåret, återstår nu för vänstern i Frankrike att försöka samla sig om en enda kandidat att sätta upp mot de konservativas kandidat François Fillon, om man ska ha en chans.
Det lär man inte göra, så vänstern får i stället motvilligt rädda högermannen från att förlora mot Le Pen i andra omgången.
I Tyskland lär Merkel Merkel få reda ut det den här gången med. Socialdemokraterna gör troligen ett dåligt val, och så får vi ett högerpopulistiskt parti på kanske tio procent, som tvingar CDU och Socialdemokraterna att hålla ihop några år till. Men det är långt till september, och mycket kan hända.
Med en Putin i Moskva, en Erdogan i Ankara och en Trump i Washington, ska vi vara glada för att EU håller ihop Europa. Nationalstater är en bräcklig historia.