Sverige har tagit plats i FN:s säkerhetsråd i ett läge, när världen är mer turbulent än på länge. Sedan länge gällande principer för mellanfolklig samlevnad ifrågasätts, och respekten för mänskliga rättigheter tycks minska.
Populism och nationalism hotar de politiska och ekonomiska framsteg som uppnåtts under de senaste 60-70 åren, och det finns obehagliga likheter med 1930-talets dyrkan av till synes starka ledare.
Ett övertydligt exempel på detta är Donald Trump, som blir den förste öppet främlingsfientlige presidenten i USA i modern tid. Trump vill att USA ska slå in på en isolationistisk väg, skrota den frihandel som lyft hundratals miljoner ur fattigdom och gynnat alla länder, även USA, och bara delta i internationellt samarbete om det ligger i USA:s explicita intresse.
I detta tycks inte ingå att rädda klimatet från ett sammanbrott.
Det faller på Sverige att som ordförandeland under januari hälsa Trumps företrädare välkommen till FN:s säkerhetsråd. Trump har redan innan han tillträtt ökat spänningen i världen, t ex genom att hota att inte längre erkänna regeringen i Peking som enda företrädare för Kina, och att återuppta kärnvapenkapprustningen med Ryssland.
Hur han ska hantera USA:s akuta kris med Ryssland återstår att se.
Det är omöjligt att förutse hur relationerna mellan stormakterna kommer att utvecklas med Trump som president i USA.
Allt är inte så lättfixat som Trump föreställer sig, och risken för ödesdigra misstag är stor, både i Europa (Ukraina, Baltikum) och i Asien (Sydkinesiska sjön). För att inte glömma Nordkorea, och andra ”hot spots”..
Trump kommer troligen att fokusera på att försöka uppfylla sina inrikespolitiska vallöften. Det handlar främst om fler välavlönade jobb för lågutbildade. Men 85 procent av de industrijobb som försvunnit i USA har förlorats på grund av rationaliseringar, inte på grund av handeln med Kina.
Och den tekniska utvecklingen kan Trump inte stoppa, hur han än hotar företagen. Strafftullar leder till dyrare varor för amerikanerna.
För Europa handlar det framför allt om att hålla ihop EU. Brexit, det brittiska utträdet ur EU, har kört fast redan i Storbritannien, men förr eller senare kommer ansökan. Britterna får inte ges favörer som de inte förtjänar.
Sedan måste den antidemokratiska utvecklingen i Polen och Ungern stoppas, och populisterna slås tillbaka i valen i Frankrike, Tyskland och Nederländerna.
Europa måste också se om sitt hus på andra sätt. Eftersom det är uppenbart att den transatlantiska länken håller på att försvagas, och att USA också minskar sitt engagemang i Mellanöstern, måste Europa ta ett större ansvar för sin egen säkerhet, och med tiden också ordna upp förbindelserna med Ryssland.
Vi kan inte fortsätta att ha en så dålig relation till en så stor granne, och även Europa har begått misstag.
Freden i Syrien lär dröja, trots vapenvilan, offensiven mot IS i Mosul i Irak har kört fast, och de humanitära problemen växer, där liksom i Jemen. Libyen är en annan krigshärd. Mellanöstern är vår egen bakgård, som sträcker sig ner mot Centralafrika.
Vill vi slippa nya flyktingströmmar och ökad terrorism, måste Europa engagera sig starkare i denna region. Politiskt, ekonomiskt – och militärt.
Här kommer medlemskapet i FN:s säkerhetsråd väl till pass, som observationspunkt, och som en möjlighet för Sverige att göra en extra insats för fred, säkerhet och ett bättre liv för många människor.
134 av världens nationer står bakom vår rådsplats. Det förpliktar!