Donald Trump framställde sig under valkampanjen som en ”dealmaker”, en förhandlare som kunde nå resultat där andra misslyckats. Men så här långt har han skapat fler problem än han löst, både hemma och i världen..
Det är tydligt att Trump slits mellan de råd han får från den professionella administrationen, och det inflytande som hans idelogiska stab i Vita huset utövar på honom.
Medan Steve Bannon & Co hatar internationellt samarbete, och vill riva ner institutioner som EU, Nato och FN, manar utrikes- och försvarsdepartementen Trump att tänka på USA:s långsiktiga intressen i världen. Själv saknar Trump uppenbarligen förmåga att tänka strategiskt.
I Nordkorea mötte Trump – på egen hand – en regim som i 70 år motstått omvärldens tryck, och en minst lika oberäknelig maktspelare i landets unge ledare, Kim Jong-Un. Trumps agerande saknar inte komiska poänger.
Först twittrade Trump att han hade skickat en ”armada” av ”stora, stora båtar” till Nordkorea. Lyckligtvis såg amiralerna inte Trumps tweet, utan seglade åt rakt motsatt håll och hamnade i Indonesien, så den sjömilitära operationen rann ut i vattnet.
Då bestämde sig Trump för att Jong-Un nog var ”en smart kille” och ville bjuda honom på en hamburgare i Florida. Men Koreas diktator går inte på så enkla knep. Han ser atomvapen och missiler som kan nå USA som en livförsäkring för sin regim, och svarade på inbjudan med att fyra av några raketer till, väl vetandes att det inte var mycket USA kunde göra, om man inte ville ödelägga Sydkorea och riskera livet för sina 30.000 soldater i landet.
Då ställde Trump upp ett batteri antimissilrobotar på en golfbana (!) i Sydkorea, utan att fråga landet om lov, vilket ledde en kris i relationerna med Sydkorea.
Sedan dess har Nordkorea skickat upp en långdistansmissil, som kan nå Alaska. Än så länge utan kärnvapen. Trump har långsamt börjat inse att varken charm eller hot biter på Jong-Un, och att han är i händerna på Kina, och i någon mån Ryssland. Det är de enda länder som kan sätta verklig press på Nordkorea.
Men varken kineser eller ryssar är särskilt ivriga att störta den nordkoreanska regimen. Dels skulle oron kunna sprida sig till grannländerna, dels skulle USA komma närmare. En stor uppgörelse med Kina skulle kräva att USA lovar att dra sig tillbaka från koreanska halvön. Det verkar orealistiskt. Ingen vet hur som helst hur en regimförändring skulle åstadkommas, och vad den skulle leda till.
Nordkorea är en familjedynasti, nu inne på tredje generationen, som överlevt både Sovjetunionens fall och Kinas omvandling från Maodyrkan till vad som liknar en kapitalistisk ekonomi. Hotas Jong-Un är det snarast inifrån. Det finns spänningar inom familjen. Det visar mordet på Jong-Uns äldste bror i våras.
Militären kan också bli missnöjd och gripa makten. Men det gör inte slut på diktaturen i Nordkorea.
Åren går, och entusiasmen för en återförening minskar i Sydkorea. De ekonomiska och kulturella utmaningarna skulle vara gigantiska för ett enat Korea, mycket större än i Tyskland. Till detta kommer att andra spänningar också ökar i området. Kinas anspråk på kontroll över Syd- och Östkinesiska sjön kan med tanke på sjöfarten snabbt utvecklas till en global kris, som ställer utvecklingen på den koreanska halvön i bakgrunden. Eller drar in den i en större kris.
Man kan hoppas att proffsen i den amerikanska administrationen får hantera Nordkorea i fortsättningen. Jong-Un verkar helt enkelt smartare än Trump. Frågan är bara om Trump är klok nog att inse detta.