Hur mår egentligen den amerikanska demokratin? Hur står det till med respekten för mänskliga rättigheter och med den sociala sammanhållningen i USA?
Kommer landets institutioner att stå rycken efter en valutgång som ena sidan på förhand hotar med att inte respektera? Eller drabbas USA av en eftervalskris?
De senare frågorna kan verka alarmistiska, men de ställs på fullt allvar i USA någon vecka före valet den 8 november. Det betyder att inte ens ett klart och tydligt resultat i presidentvalet kommer att ge svar på alla oroliga frågor. Nästan lika viktigt för den politiska stabiliteten i USA blir hur kongressvalet går, särskilt den tredjedel av senaten som ska utses samtidigt med en ny president.
En dryg vecka före valet tyder mesta på att Hillary Clinton vinner presidentvalet. Hon leder klart över Donald Trump i de nationella opinionsmätningarna och håller ställningarna bra i de stater där det traditionellt står och väger.
Förtidsröstandet ser bra ut för hennes del, och Trumps försök att skrämma demokratiska sympatisörer från att gå och rösta tycks inte ha gjort något större intryck. Clinton har ett rejält övertag bland kvinnor och minoriteter och välutbildade av båda könen.
Clinton har framför allt en kortare väg att nå de 270 elektorsröster som behövs för att vinna valet. Trump måste i stort sett ta hem alla ”swingstates” för att få ihop 270 elektorer, på grund av fördelningen av sitt stöd över delstaterna i USA.
Så här såg det i alla fall ut tills FBI-chefen helt överraskande, och som det förefaller på mycket lösa boliner, meddelade att utredningen om Clintons privata email-användning som utrikesminister ska återupptas. Det kan hjälpa Trump något i slutspurten.
Röstningen i USA är till stor del social, man röstar oftast som andra i området, och som man brukar göra.
Detta, och att Trump i all sin enfald står för något nytt, förklarar att flertalet republikaner kommer att lägga sin röst på en kandidat som de flesta amerikaner betraktar som klart olämplig att bli president i USA.
Men detta förklarar inte hur Trump, som inte hade någon starkare koppling till det republikanska partiet och som bara stöddes av en (1) procent av de republikanska primärvalsväljarna när han annonserade sin kandidatur, kunde sopa banan med sexton andra mer eller mindre välmeriterade kandidater och mot alla odds göra sig till republikanernas kandidat.
Visst, medierna rusade efter Trumps stolliga uttalanden om kvinnor och latinos, och gav honom en massa publicitet.
Men huvudansvaret för att Trump tilläts kapa ett av USA:s två stora partier vilar på den republikanska ledningen, som passivt såg på hur en politisk kvacksalvare bit för bit tog över den republikanska väljarkåren. Något som för många år framåt kommer att svärta ner partiets anseende i stora medborgargrupper i USA.
Dessa republikanska ledare hotar nu att förlänga den politiska krisen i USA genom att sabotera maktskiftet och sätta krokben för Clintons administration, t ex förhindra att hon fyller vakanser i Högsta domstolen. Detta i ett läge när orosmolnen hopar sig i världen, och USA behövs mer än någonsin.
Där politiskt ledarskap går ut, kommer populisterna in. Sådana ser vi även i Europa. Ansvarslösa politiker som spelar på fördomar och okunskap.
Berättigat missnöje hos en mindre grupp, blåses upp till allmängiltiga företeelser, med lögner och förvrängningar. Donald Trump är en mästare i den konsten, och även om han stoppas den 8 november, lär vi få se mer av både honom och hans gelikar och medlöpare.