Tidningen The Guardian kallar utgången av torsdagens parlamentsval för det mest oväntade valresultatet i Storbritannien sedan socialdemokraten Clement Attlee besegrade Winston Churchill 1945. (Alla väntade sig att Churchill skulle vinna, och själv trodde krigsledaren att han stod över politiken).
Vecka efter vecka fram till valdagen var opinionsinstituten och de politiska experterna ense: Det skulle bli en kamp till målsnöret mellan den sittande konservative premiärministern David Cameron och hans utmanare, Labourledaren Ed Miliband. Och ingen av dem skulle få egen majoritet. Men det fick alltså Cameron, även om den är hårfin.
Något hamnade tydligen under opinionsmätarnas radar. Kanske var det rädsla för att en Labourregering skulle fördärva den ekonomiska återhämtningen i landet som till sist fick de osäkra att bestämma sig för Cameron.
Miliband var av ideologiska skäl obenägen att anknyta till de ekonomiskt goda åren under Tony Blair och George Brown fram till den internationella finanskrisen 2008. Det gjorde honom sårbar för de konservativas och Murdochpressens skrämselpropaganda.
Kanske var det Skottland som spökade: Rädsla i England för att Labour som det såg ut skulle bli beroende av det skotska nationalistpartiet SNP.
Labour tog inte tillbaka de marginalvalkretsar som de hållit fram till 2010. Men det stora tappet gjorde Labour i Skottland, där SNP tog alla Labours mandat utom ett. Mot de konservativa hade Labour faktiskt en liten nettovinst.
Partiledaren Ed Miliband har redan tagit konsekvenserna. Han skötte sig inte dåligt, men kunde inte stoppa högerstyret. Valresultatet har dragit igång den gamla striden mellan ”Blairiter” och ”Browniter”, den brittiska motsvarigheten till ”Rosornas krig” i Sverige.
Tony Blair har redan vältaligt men tämligen substanslöst krävt att Labour nu ska slå in på en politik för de ”ambitiösa”. Men klyftorna är redan jättestora, och historiska framgångar kan inte kopieras rakt av.
Men Labour måste naturligtvis fråga sig varför många osäkra väljare sade sig gilla partiets profilfrågor, som t ex satsning på sjukvårdssystemet NHS, stopp för nedskärningarna och kamp mot ökade klyftor, men ändå inte röstade på Labour när det kom till kritan. Var det fel på politiken eller framförandet?
Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg och Ukips ledare Nigel Farage kastar också in handduken. Den förre tog 57 liberaldemokrater med sig in i koalitionen med de konservativa 2010, och kom ut med åtta.
Flertalet tillföll de konservativa, vilket förklarar det mesta av Camerons oväntade uppryckning.
EU- och invandringskritiska Ukip (United Kingdom Independence Party) får en (1) plats, och Farage avgick när det stod klart att han inte heller skulle komma in i parlamentet.
Ukip fick dock nära fyra miljoner röster, och har positionerat sig som tvåa i ett antal valkretsar. Vid ett proportionellt valsystem hade partiet fått ett 80-tal parlamentsledamöter. Partiet kan därför inte räknas ut.
Cameron får med sin knappa majoritet inte lätt att styra Storbritannien. Löftet att ordna en folkomröstning om EU hänger som en kvarnsten om hans hals. Praktiskt taget hela oppositionen och en stor del av hans eget parti är emot idén.
Det förenade kungadömets sönderfall i sina beståndsdelar fortsätter också, och snart är den gamla drottningen det enda som håller ihop landet.
Elizabeth II:s informella motto ”Keep calm and carry on” (ungefär ”Bevara lugnet och håll ut”) verkar passa bra för hela Storbritannien under de år som nu väntar.