I veckan grep militären makten i Sudan. Det kom inte som någon överraskning. Den senaste månaden har kantats av stora demonstrationer, ekonomiskt kaos och ett kuppförsök, som den gången tycks ha misslyckats.
Utvecklingen i detta stora land i östra Afrika får mig än en gång att fundera över vilken sorts politisk kultur som lyfter fram auktoritära ledare.
Och – på andra sidan av spektrat – vilken politisk kultur som lyfter fram med demokratiskt sinnade politiker.
Redan när jag själv blev politiskt engagerad på 1980-talet hade jag skäl att reflektera över det. Mina kompisar brukade raljera över socialdemokratins ledande företrädare, både i landet och i min hemkommun. De var trista. Anonyma. Färglösa.
Och det var de ju. Åtminstone utåt sett.
Men var det egentligen något dåligt? Med åren har jag allt mer kommit att uppskatta den sortens politiker. Som kan sitta i timmar och förhandla och diskutera för att komma fram till en kompromiss. Som kanske inte är bäst i världen på att engagera massorna men som får saker gjorda.
Jag tror att vi har (eller har haft?) sådana politiker för att vår politiska kultur vuxit ur två traditioner.
Dels folkrörelserna. Att Centern och Socialdemokraterna varit stora, demokratiska folkrörelser har präglat mer än vi kanske tror. Politiska ledare som hela tiden måste få sin rörelses godkännande blir nog per definition mer demokratiskt sinnade.
Dels den svenska modellen. Arbetsgivarna, facket och politiken gjorde på 1930-talet upp om att använda förhandlingar och samtal istället för konflikt som huvudmetod för att lösa tvister. Den modellen har sedan kommit att genomsyra stora delar av det svenska samhället.
Men inget är för evigt. I USA har den allt annat än demokratiskt sinnade Donald Trump kunnat väljas som president.
Populismen får ett allt starkare fäste i stora delar av världen. Konflikt och polarisering präglar det politiska landskapet mer än samtal och konsensus.
Vad leder det till?
Jag tror inte att det automatiskt leder till militärkupp, om någon nu tolkade texten så. Men jag tror att det leder till att vi får en annan sorts politiska ledare.
Och jag tror att vi kan lära oss något av att studera hur länder som Sudan eller Myanmar eller Ryssland eller Filippinerna har hamnat i ett läge där ledare (några av dem, inte alla) använder kupper, hatspråk, odemokratiska metoder och våld för att nå sina mål.
Personligen skulle jag ge ganska mycket för att vi själva inte ens överväger att ta ett enda steg på vägen mot en sådan utveckling.