När ledare för talibanerna i Afghanistan nyligen besökte regeringen i Norge var det många som höjde på ögonbrynen.
Borde den norska regeringen verkligen ta emot talibanerna redan nu?
Norrmännen försäkrade att det inte rörde sig om något regelrätt statsbesök och att det inte innebar att de erkände talibanregimen.
Det är lätt att säga, men i praktiken var besöket förstås en rejäl fjäder i den talibanska propagandahatten. Jag har själv ingen insyn i det nu helt statskontrollerade medieflödet i Afghanistan, men det skulle förvåna mig om det inte där framställdes som ett internationellt erkännande.
Människor som flytt Afghanistan protesterade förstås, kände sig åsidosatta och osynliggjorda, bara några månader efter att Kabul fallit i talibanernas händer.
Det finns en rad goda skäl till varför det internationella samfundet, och länder som Norge eller för den delen Sverige, bör fortsätta att isolera talibanerna.
Det främsta är förtrycket i Afghanistan.
När talibanerna intagit Kabul gick de snabbt ut och förklarade att de tänkte införa en mindre fundamentalistisk regim än förra gången de satt vid makten. Inför omvärlden ville de uppfattas som ansvarstagande och resonabla.
Men snart sipprade det ut allt fler nyheter som talade om en helt annan utveckling. Flickor stoppades från att gå i skolan, och från att arbeta i offentliga yrken. Oberoende organisationer och medier tystades.
För bara några dagar sedan förklarade myndigheterna Heratprovinsen att det är förbjudet för radio och tv-kanaler att sända musik, utländska teveserier, negativa nyheter eller något annat som ”går emot islamska normer eller nationella intressen”.
Eller som en ledande företrädare sade redan dagarna efter maktövertagandet: Vi kommer att respektera de mänskliga rättigheterna. Så länge de ryms inom sharia.
Motståndet mot talibanerna formeras nu främst i exil. Av de aktivister, journalister och politiker som flytt landet.
Jag har själv arbetat en del med det tidigare Afghanska PEN, som lämnade sitt hemland under veckorna efter talibanernas segertåg.
De kommer fortsätta arbeta för en annan utveckling i sitt hemland.
Att i det läget göra som Norge och ta emot en talibansk delegation och föra samtal om landets utveckling … det kan i bästa fall kallas för otajmat.
I sämsta fall är det direkt omdömeslöst.