Ska stora idrottsevenemang, som OS och VM i fotboll, förläggas till hårda diktaturer?
Frågan har kommit upp på nytt eftersom det är vinter-OS i Kina om ett par månader, och fotbolls-VM i Quatar om knappt ett år.
Det kan låta som en självklar sak. Inte f-n ska vi idrotta i länder som håller miljoner människor i läger eller låter arbetare dö när de bygger arenorna.
Men riktigt så enkelt är det inte.
De där länderna är ju med och tävlar i VM och OS. En av poängerna med stora internationella mästerskap är ju just detta: Att alla är med. Att hela världens länder kan mötas i jämlik och fredlig tävlan. I bästa fall som ett alternativ till mer våldsamma konflikter.
Om ett antal länder skulle dra sig ur försvinner också en stor del av själva syftet.
Samtidigt har det funnits en naiv tilltro till sportens förmåga att skapa förändring i ett land.
Visst, efter OS i Seoul tog Sydkorea det sista klivet och blev en fungerande demokrati, en sista katalysator i en process som redan hade kommit ganska långt.
Många hoppades att OS i Kina 2008 skulle få samma effekt. Istället blev det tvärtom. Under ett antal år hade Kina stegvis öppnat sig, friheten inne i landet blivit lite större. Men under president Xi Jinping har det politiska förtrycket istället ökat, och Kina har skaffat sig globala ambitioner.
Samtidigt har de internationella idrottsfederationerna krav på att hålla politiska protester borta från arenorna. Politik ska helt enkelt lämnas vid sidan av, och det finns onekligen en del poänger med det också. Bortsett från att det ofta gynnar de som inte vill se en förändring.
Nu står även fotbolls-VM i Quatar på dagordningen, och frågan om bojkott kommer upp. I en bred artikel i Aftonbladet går sportjournalisten Johanna Frändén igenom skälen till varför det är en dålig idé att hålla spelen just där.
Omkring 6 500 gästarbetare har dött när de byggt arenor, hotell och liknande. 70 procent av fallen saknar naturlig orsak. Dessutom är yttrandefriheten begränsad.
I helgen som gick greps de norska journalisterna Halvor Ekeland och Lokman Ghorbani när de bevakade landet inför VM.
Frändén konstaterar att många lag i dag ägs av ägare från arabiska diktaturer. Men, skriver hon, ”landslags- och mästerskapsfotbollen har inga överlevnadsskäl att sälja sig till diktaturer”.
Det är förstås sant. Det går att lägga mästerskap i andra länder. Och de som ändå reser dit kan använda de luckor som finns för att faktiskt protestera. Märken på sina tröjor som stöttar mänskliga rättigheter. Naglarna i regnbågsfärger. Alternativen är många.
Vi får se om någon vågar.