Bildspelet tog oss med total överraskning. Vi såg drivor av döda människor. Skjutna till döds, liggande på marken i ett kalt bergslandskap.
Det var 1992 och jag befann mig på en konferens i Lettland med unga socialdemokrater från Sverige och östra Europa som deltagare.
Bilderna visades av en delegation från Armenien. De var egentligen inte inbjudna men hade själva bett om att få komma.
Bilderna förställde offer i det krig som hade brutit ut i området Nagorno-Karabach, en region på gränsen mellan Armenien och Azerbadjan, och armenierna berättade att styrkor från Azerbadjan hade dödat dem.
Problemet var att det hade kommit en delegation från Azerbadjan också, även de utan inbjudan.
Och de hävdade att offren hade dödats av armeniska trupper.
Området Nagorno-Karabach blev en del av Sovjetunionen 1920 och när det kommunistiska imperiet började falla samman röstade regionparlamentet för att uppgå i Armenien. Azerbadjan ingrep för att krossa separatiströrelsen, som fick militärt stöd av Armenien.
Kriget pågick i åratal, och nu har konflikten eskalerat igen.
I veckan förklarade Azerbadjans president att hans land tagit kontroll över regionen. Etniska armenier flydde i stor skala.
Enligt uppgifter har över 200 personer dödats. FN:s säkerhetsråd har samlats i frågan, som vanligt utan att egentligen kunna göra något.
Den uppblossande konflikten är troligen ett resultat av Ukrainakriget.
Armenien har länge stöttats av Putins regim i Moskva, och med kriget i Ukraina räknar Azerbadjan troligen med att energin för att gripa in på Armeniens sida är lägre än vanligt.
Men det visar också att den turbulens som präglade perioden efter murens fall och Sovjetunionens kollaps långt ifrån är över.
Ryssland har återkommit som en stormakt, som i alla fall militärt väljer att visa musklerna igen. Och alla de nya stater som uppstod på 90-talet har skäl att oroas över utvecklingen.
Till och med desinformationen upprepar sig. Azerbadjan hävdar att de ingrep militärt för att armeniska styrkor befann sig i regionen. Armenien förnekar detta. Ungefär som ungdomsdelegationerna för 31 år sedan stred om vad som faktiskt visades på de där diabilderna.
Ja, det är utan tvekan ett tecken på att vi lever i en mer orolig tid nu än för bara några år sedan.