Bilderna är nästan svåra att tro på. Människor som protesterar mot de hårda covidrestriktionerna i diktaturens Kina.
I det land där myndigheterna under de senaste tio åren gjort allt för att skärpa kontrollen och stärka sitt grepp om hela samhällslivet.
Det började med en brand i ett bostadshus i staden Urumqi. Tio personer omkom.
De hade troligen kunnat ta sig ut om det inte hade varit för att grindarna var stängda utifrån. För att de fortfarande strikta kinesisk restriktionerna krävde det.
Och nu nöjer de sig de som protesterar inte längre med att skrika slagord mot Kinas misslyckade covidpolitik.
Nu riktar de sitt missnöje mot kommunistpartiet. Mot själva det politiska systemet. Och de kräver att Xi Jinping avgår.
Det är inte ovanligt med sociala protester i Kina. Under en lång rad av år har det blossat upp strejker och demonstrationer runt om i landet. Oftast har det handlat om dåliga arbetsvillkor. Arbetare som inte får ut sin lön, eller som blir sjuka av arbetsmiljön.
I början av 1990-talet genomfördes omkring 10 000 sådana protester. 20 år senare var antalet nästan 200 000, enligt den kinesiske sociologiprofessorn Sun Liping.
Nästan inga av dessa protester möttes av något omfattande våld från polisens sida. Regimen har uppfattat dem som ofarliga i det stora hela.
I själva verket kan det vara bra om ett mer generellt missnöje kan pysa ut i form av väldig specifika missnöjesyttringar.
Det stora undantaget är förstås Himmelska fridens torg 1989. Demokratirörelsen som uppfattas som så farlig i Kina att den inte ens får nämnas.
Om du söker på den på internet inne i Kina kommer det – milt uttryckt – inte upp samma saker som när du gör en sökning i vår del av världen.
Den gången slog regimen till med brutalt våld. Protesterna krossades. Och även den här gången kommer det finnas en gräns för hur länge de kan pågå.
Misslyckandet med covidhanteringen är stort. Få är vaccinerade, de inhemska vaccinen är inte effektiva, restriktionerna, som redan från början var hårdare än i många andra länder, är kvar.
Xi Jinping kommer inte falla på detta.
Men även om protesterna kommer att kväsas visar missnöjet att kommunistpartiet inte är ohotat.