Mordet på Labours unga parlamentsledamot Jo Cox har lagt sordin på kampanjandet för och emot britternas EU-medlemskap.
Kanske får mordet några fler britter att inse att omröstningen inte bara handlar om ekonomi och suveränitet. Den handlar också om fred och demokrati och att stå upp mot de auktoritära värderingar som än en gång hotar Europa. Britterna har förstått det förut och offrat liv för att befria kontinenten från tyranni.
Mordet öppnar förhoppningsvis ögonen på fler britter för vilka krafter man släpper fram om man röstar för ”Brexit”, brittiskt utträde ur EU: Nationalism, främlingsmotvilja och populism. Idéer som bär upp politisk extremism och triggar våldsverkare.
Röstar man för att britterna ska lämna EU, röstar man också för att sådana värderingar ges ökat utrymme i brittisk inrikespolitik, och att politiker som Boris Johnson och Nigel Farage får mer att säga till om.
Är då inte en folkomröstning den ultimata formen av demokrati? Svaret är ja – om det t ex handlar om höger- eller vänstertrafik. Men är det rimligt att be medborgarna svara ett enkelt ja eller nej till en fråga om landet ska klippa av ett mer än 40-årigt djupgående ekonomiskt samarbete med Europa, utan att veta vilka konsekvenserna blir?
Ska politikerna verkligen beställa ett så svepande mandat från medborgarna? Vad har man då allmänna val och parlament till?
Premiärminister David Cameron utlyste folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EU för att få ordning i de egna leden och stoppa väljarflykten till Ukip.
Nu kampanjar han närmast desperat för att Storbritannien ska stanna i EU, efter att först ha utverkat nya undantag från EU:s regelverk, och ett löfte om att britterna inte ska behöva delta i framtida steg mot överstatlighet. Det övertygar inte riktigt.
Budskapet att Storbritannien klarar sig bäst utanför EU tycks inte minst gå hem hos de som behöver EU allra mest: Människor och regioner som på grund av strukturomvandlingen mist jobb och framtidstro, de som lämnats efter. Men strukturomvandlingen hade kommit utan EU, och förmodligen med ännu större kraft.
EU har gett britterna tillgång till en hemmamarknad som än tio gånger större än deras egen. Det har räddat många brittiska företag som annars hade dukat under i den globala konkurrensen.
Migranterna har kommit för att det funnits lediga jobb, och de har bidragit till en högre BNP än annars.
Att britterna idag har det sämsta anställningsskyddet i EU beror på den politik som konservativa regeringar bedrivit alltsedan Margaret Thatchers dagar, inte på EU. Lämnar Storbritannien EU, blir det fritt fram för de konservativa att göra ytterligare försämringar i arbetsrätten.
Labours väljare har traditionellt varit mer positiva till EU än konservativa väljare. Att många nu tycks luta åt att rösta för utträde, har ställt Labour inför ett nytt dilemma, efter förlusten av Skottland.
Den nya Labourledningen under Jeremy Corbyn är för att Storbritannien ska stanna i EU, men har saknat den riktiga glöden. Så sent som för några veckor sedan, visste bara hälften av Labours väljare om partiet var för eller mot emot Brexit.
Nu har partiet kallat in det gamla gardet, och kampanjar för fullt för fortsatt EU-medlemskap. Tillsammans med reaktionen mot mordet på Jo Cox tycks detta ha fått opinionen att svänga från en knapp majoritet för utträde till en knapp majoritet för att stanna.
Men siffrorna är ytterst osäkra, och det kan gå hur som helst. Vi får hålla tummarna, och hoppas att förnuftet segrar i Storbritannien