Gaza är en smal landremsa vid Medelhavet som 1948 hamnade på fel sida om en stilleståndsgräns, och blev ett politiskt ingenmansland.
På en yta inte större än en tredjedel av Ölands, bor 1,7 miljoner palestinier i vad som brukar kallas världens största friluftsfängelse. Avskärmade från omvärlden till lands, sjöss och i luften av Israel (och militärjuntan i Egypten). Berövade rätten att röra sig fritt och leva ett normalt liv med fungerande ekonomi, sjukvård och skolor.
Som om det inte räckte, har Israel i tio dygn bombarderat Gaza med hundratals ton högeffektiva sprängmedel. 250 människor har dödats, varav många barn, gamla och äldre. Tusentals har skadats. Hundratals byggnader har raserats och viktig infrastuktur slagits ut.
I Israel hade när markinvasionen inleddes en (1) person dödats av de hemgjorda och lättbekämpade raketer som avfyrats från Gaza. Hamas´ beskjutning måste fördömas, och Israel har rätt att försvara sig, men var finns proportionaliteten? Det militärt överlägsna Israel använder än en gång övervåld i Gaza, och aktionen luktar vedergällning lång väg.
Israelerna nöjde sig aldrig med den del av Palestina som FN i den tidens koloniala anda upplät åt judarna som ett nationellt hem efter Förintelsen i Europa. De har undan för undan utvidgat sina gränser, och fortsätter koloniseringen av Västbanken. Det palestinska självstyret har ingen reell innebörd, och allt färre palestinier tror på två stater.
Israelerna har aldrig velat ersätta det nuvarande flytande tillståndet med en rättvis och rimlig gränsdragning gentemot palestinierna. I stället frodas nationalism och religiös extremism som aldrig förr i Israel.
Den ansedde israeliske journalisten Gideon Levy (DN 10/7) frågar sig om Israel verkligen vill ha fred, och svarar själv nej.
En motsvarande radikalisering är på väg bland palestinierna. När moderata islamistiska rörelser som Brödraskapet åter tvingas under jorden runt om i arabvärlden, växer de extrema rörelserna i styrka. Hamas, som en gång vann valen i hela Palestina, pressas i Gaza av ännu mindre kompromissvilliga grupper.
Lyckas israelerna slå ut Hamas i Gaza, väntar kanske något ännu värre på dem. Det lär de väga in i kalkylen.
Varken bombardemangen eller markinvasionen kommer att lösa några problem, men väl skapa nya för Israel. Vad som krävs är att Israel avbryter blockaden och normaliserar förhållandena för Gazas snart två miljoner invånare. Och att Israels politiker går in i konkreta förhandlingar om Västbankens framtid och Jerusalems status. Inom ramen för en tvåstatslösning eller något annat koncept som båda parterna kan acceptera.
Det brådskar. Den palestinska befolkningen växer snabbare än den israeliska, och araberna kommer snart att utgöra en majoritet av befolkningen i Palestina. Och inte ens Israel kan räkna med att världen i längden accepterar att en minoritet styr över en majoritet, oavsett förevändning.