Sverige omfördelar biståndet till Afghanistan. Det meddelade biståndsminister Per Olsson Fridh (MP) tidigare i veckan.
Det var ett självklart beslut. Under de senaste tio åren har Afghanistan varit ett av Sveriges största biståndsländer, med ett samlat stöd på omkring 800 miljoner om året.
När talibanerna nu tar över landet blir det mesta av detta otänkbart.
Redan tidigare har regeringen sagt att man stryper biståndet.
Beskedet i veckan handlade om att 300 miljoner av det tidigare biståndet ska riktas om till rent humanitärt stöd. Alltså till mat, sjukvård och liknande för de som nu drabbas av kriget och talibanernas övertagande.
USA:s misslyckande har fått många att kritisera hela stödet till Afghanistan. Vad var det för poäng att ge en massa pengar till den när talibanerna ändå återkom? Och varför gjorde folk där nere inte mer motstånd?
Men de senaste veckornas dramatik i Kabul betyder inte att allt har varit förgäves.
Det svenska biståndet har gått till en rad olika saker. Ta Svenska Afghanistankommittén som exempel. Den har under flera decennier drivit skolor inne i landet. Genom dem har flickor fått gå i skolan. Hundratusentals (ja, kanske miljontals om man ser till hela perioden) ungdomar har fått utbildning.
Annat stöd har gått till utbildningar i demokrati och mänskliga rättigheter. Eller till kvinnliga poliser. Eller tidningar och arbete för pressfrihet.
För en tid framöver kommer inget av det där fungera i Afghanistan. Det är förstås sant. Talibanerna kommer stoppa all modernitet.
Men tror ni verkligen att alla de där människorna som utvecklats, lärt sig viktiga saker och fått verktyg för att göra demokrati i praktiken kommer glömma bort allting på några veckor?
Det är klart de inte gör.
Många av dem tvingas i exil nu. Men de glömmer inte.
Under tiden kommer de arbeta för ett annat Afghanistan. Och när den dagen kommer återvänder de.
Sverige har all anledning att förändra stödet. Men lika viktigt är att de som nu hamnar i opposition, de som drabbas av talibanerna, kan arbeta vidare. Att de kan fortsätta drömma om ett hemland som inte använder 1 500 år gamla skrifter som sin lagbok. Ett hemland där kvinnor och män har lika rättigheter.
Många säger att USA svek som lämnade. Det ligger något i det.
Men lika sant är att Sverige skulle svika om vi slutade ge bistånd.