Paris i juli. Frankrike är veterligen det enda landet i väst som firar nationaldagen med militärparader.
Allt vad landet har av manskap och materiel tycks ha dragits samman i huvudstaden den 14 juli för att fira Bastiljens stormning 1789. Franska revolutionen var heller ingen fredlig historia. Huvudena trillade ur giljotinen, men den gav oss paradoxalt nog också vad vi idag kallar de mänskliga rättigheterna, och begreppen frihet, jämlikhet och broderskap.
Jetplan sprider Trikolorens färger i skyn, och på gatorna drar den ena truppen efter den andra förbi, taktfast sjungande Marseljäsen och andra kampsånger. Den franska arméns uppsättning av fantasifulla paraduniformer tycks vara outtömlig. De kvinnliga soldaternas eleganta stövlar och slitsade kjolar verkar dock komma från något av modehusen i Paris.
Folk jublar mest åt de hemvändande soldaterna från Mali. 90 procent av fransmännen säger sig vara nöjda med sin krigsmakt. Samtidigt är 70 procent för en Europaarmé. Det är både en säkerhetspolitisk gardering och ett utryck för att fransmännen inte bara är nationalister utan också hängivna européer.
Alltsammans avslutas med ett jättefyrverkeri, som får fransmännen att för en stund glömma att vardagen blivit rätt besvärlig. Frankrikes ekonomi går på lågvarv. Folk som har pengar föredrar att spara dem, skrämda av utvecklingen i Sydeuropa. Det betyder att andra får sparken från sina jobb, och inte heller har något att spendera. Hollande försökte på nationaldagen gjuta mod i fransmännen genom att hävda att det vänder 2014, vilket den politiska satirtidningen Le Canard enchainé liknar vid att ropa land i sikte mitt på Atlanten.
Den försynte Hollande har inte haft något lyckat år sedan han tog över efter den yvige Nicolas Sarkozy. Ovanpå de ekonomiska bekymren, har presidenten fått sparka sin budgetminister som hade stoppat undan pengar i diverse skatteparadis. Bara runt var fjärde fransman ger honom godkänt. Det är lägsta betyget som någon fransk president fått efter 14 månader i ämbetet.
Sarkozy glassar vidare bland kändisarna, miljardärerna och slotten, furstligt underhållen av den franska staten. Kanske bidande sin tid. Den franska högern är i eländigt skick, och söker med ljus och lykta efter en ny frälsare. Frågan är om fransmännen verkligen vill ha tillbaka Sarkozy. Det var ju under hans tid som problemen började, och Sarkozys planlösa högerpolitik gjorde inte saken bättre.