Som förutspåddes i förra veckans krönika, vaknade britterna med en rejäl baksmälla på midsommarafton efter att ha röstat för att lämna EU.
Redan i söndags hade två miljoner britter skrivit under ett upprop om att omröstningen skulle göras om.
Företeelsen har snabbt döpts till ”Regrexit” (av regret, beklaga, ångra och brexit, förkortning för brittiskt utträde ur EU). Och den mest googlade frågan från Storbritannien var dagen efter omröstningen betecknande nog ”Vad är EU?”. Skulle de inte ha kollat detta före folkomröstningen?
Så går det när oansvariga politiker vältrar över frågor på medborgarna som dessa omöjligen kan bilda sig en grundad mening om på några månader. Om någonsin.
Britterna har röstat mot något – EU. Men vad har de röstat för?
Storbritannien kommer att behöva ha nära relationer med Europa även i framtiden, men hur ska dessa se ut? Den frågan har inte ens berörts i kampanjen.
Nu förfördes britterna av ett populistiskt budskap som gick ut på att de kunde återta ”makten från Bryssel” och slippa migranter, utan ekonomiska eller andra konsekvenser.
EU skulle snällt ställa upp med ett nytt frihandelsavtal, så att affärerna kunde fortsätta som förut. Inga krav på anpassningar till den inre marknaden skulle ställas på britterna, inte heller skulle de behöva bidra till de gemensamma utgifterna.
EU-avgiften skulle i stället satsas på den av de konservativa nerkörda offentliga sjukvården, NHS, som skulle få ett extra tillskott på 350 miljoner pund i veckan! Nu beräknas hela medlemsavgiften ätas upp av höjda räntor genom sänkt kreditbetyg för Storbritannien.
Inget har heller sagts om att folkvalda brittiska regeringar godkänt huvuddelen av de lagar som påstås ha påtvingats landet av ”Bryssel”.
Men allvarligast för Storbritannien är att folkomröstningen splittrat landet på längden och tvären och djupet. De unga som vill vara kvar i EU känner sig överkörda av äldre generationer. London känner sig överkört av landsorten.
Lågutbildade och fattiga har ställts mot välavlönade och högutbildade, och – naturligtvis – migranter mot britter. Den fråga som kanske fällde utslaget i omröstningen.
Skottarna, som inte vill lämna EU, tänker försöka få till en ny folkomröstning om självständighet, och i Nordirland höjs röster för en anslutning till Irland.
De två stora partierna är mer splittrade än förut, vilket ger det högerpopulistiska Ukip en jättechans i nästa parlamentsval. David Cameron avgår som premiärminister, och efterträds av ärkepopulisten Boris Johnson.
Johnsons uträkning är förmodligen att hålla Storbritannien kvar i EU så länge det går. För att sedan försöka rädda så mycket som möjligt av samarbetet, och så småningom ställa till med en ny folkomröstning.
EU borde inte låta några miljoner vilseförda britter hålla Europas ekonomi gisslan flera år framåt. Vill britterna inte vara med, måste utträdesprocessen snabbas på så mycket som möjligt.
Sverige måste för sin del ta klart avstånd från alla spekulationer om ett ”Swexit”.
Sverige hör hemma i Europa, och det är bara genom ett ökat samarbete med kärnländerna som vi kan få igenom de reformer som vi vill se i EU, t ex regler för fri rörlighet som inte leder till lönedumpning och sociala problem.
Fördjupar de 19 euroländerna sitt samarbete, måste vi också ta oss en ny funderare på vilken valuta vi ska använda i framtiden. Detta även om kronan klarar sig hyfsat den närmaste tiden. I längden är en liten valuta som den svenska sårbar, och vi kan inte räkna med att euroländerna räddar oss vid en kris.