Varken avlyssningsskandalen, där Merkel inte kunde förklara vad hon visste, eller regeringens upphandling av sex ”drönare” som kostat de tyska skattebetalarna miljardtals euro, eller några andra skandaler i den sittande koalitionen mellan kristdemokrater (CDU-CSU) och liberaler (FDP), tycks bita på ”Mutti Merkel”.
Angela Merkel är poplärare än någonsin, och uppenbarligen den politiker som tyskarna vill se i spetsen även för nästa regering.
Vad vi i resten av Europa ser som en tungfotad politiker som genom sin obeslutsamhet lät skuldkrisen i lilla Grekland utvecklas till en kris för hela euron, ses av tyskarna som något slags antihjälte som stått emot trycket från en fientlig omvärld.
Vad gör man åt en politiker som trots uppenbara svagheter får rekordhöga förtroendesiffror, och som dessutom lyckats intala 76 procent av tyskarna att de är nöjda med sin ekonomiska situation, trots att de knappt fått några förbättringar under senare år?
Socialdemokraterna (SPD) gör så gott de kan, men historia, budskap och framtoning går liksom inte ihop. Precis som i Sverige, var detSsocialdemokraterna som lade grunden för den stabilitetspolitik som de borgerliga levt högt på under krisåren. Nu försöker SPD distansera sig från Harz IV och andra krisåtgärder i början 2000-talet genom en mer social framtoning (minimilön, fler dagis, tryggare ålderdom osv), men det är reformer som SPD:s kanslerskandidat, förre finansministern Peer Steinbrück, inte precis förknippas med.
Steinbrück förmår inte ens entusiasmera kärnväljarna, än mindre SPD:s många soffliggare, och hans yviga manér stöter bort många. SPD har fastnat på 25 procent, och eftersom socialdemokraterna inte vill ha med vänsterpartiet Linke att göra finns det inget rödgrönt alternativ till Merkel.
Med 41 procent av väljarna i ryggen, förefaller Merkel kunna välja och vraka bland tänkbara samarbetspartners.
Men liberalerna (FDP), som säkrade Merkels återval 2009, har kollapsat, och som det nu ser räcker det inte med att de klarar femprocentspärren för att den svartgula koalitionen ska kunna regera vidare.
Merkel måste invitera SPD att än en gång äventyra väljarstödet i en ”stor koalition”. Eller lägga an på de Gröna framför näsan på SPD. Beslutet att avveckla kärnkraften har bäddat för ett sådant samarbete.
Får Merkel inte med sig socialdemokraterna eller de Gröna, kan Tyskland stå inför en svårbemästrad regeringskris i höst.