Vi lever i ett välordnat land. Till redaktionen kom ett meddelande från Lantmäteriet. Det gällde inte att grannen vill bygga en solaltan på 120 kvm utan om kioskerna i Sverige. Jag trodde inte att någon i vår servicedemokrati hade tid att tänka på kioskerna.
Arvidsjaur har en kiosk, liksom Arjeplog. Boden har hela fyra så där kan man tala om verklig konkurrens. Gällivare har fem, vilket är imponerande. Statsrådet Bucht i Haparanda är hänvisad till en kiosk om han ska köpa Aftonbladet. Sex butiker av det här speciella slaget finns i Kiruna och jag hoppas nu att de inte försvinner i flytten. Residensstaden ståtar med sju kiosker.
Morfars bror hade en korvkiosk i Luleå, Morfar hade inte träffat bror sin på tio år. Han for till Luleå och ställde sig i korvkön. När det blev morfars tur sa brodern:
– Jaså, du ska ha korv, du också.
Övertorneå och Överkalix har varsin kiosk. När man inte finns med på Lantmäteriets lista förutsätter jag att kommunen är kiosklös. Det var spännande med alla kiosker i stan.
– Nej, handla inte där, kärringen bestämmer vad man ska ha för godis, sa en kompis.
– Grabbar, skaffa er två yrken, sa innehavaren Lill-Erik genom kioskluckan.
En man som drev kiosk på södra ön beklagade att korken på flaskan ramlat av och undrade om det gick bra ändå. Elaka tungor hävdade att gubben tog en slurk ur flaskorna och sedan hällde på vatten. Kalle höll till i en kiosk med fernissad panel. Den låg precis vid en högstadieskola. Kalle sålde lösa cigaretter och hade en fast kundkrets. Vad jag vet gjorde man inget för att stoppa kommersen.
Enligt Lantmäteriets fastighetsregister finns idag drygt 1500 kiosker i landet, vilket är nästan 900 färre än 1991. Istället har vi fått affärer av typ 7-Eleven, där man också kan få en kopp kaffe. De gamla kioskerna är på väg bort. Ofta var det ensamarbete i ett litet utrymme, inte alls de krav man kan ställa 2017. Men vid besök i hemstaden är det ändå med en viss besvikelse jag noterar att ännu en kiosk avvecklat verksamheten.
På den tiden kioskerna hade högkonjunktur fanns inte Fair Trade, rättvisemärkningen. Många som handlar tittar inte bara på prislappen utan också på om varan har ett Fairtrademärke. Försäljningsstatistiken för Fairtrade har varit mycket bra. År 2011 nådde försäljningen 1.2 miljarder. År 2015 redovisades 3.2 miljarder. Mer än varannan banan som säljs i Sverige är certifierad.
Kritik har främst framförts av marknadsfundamentalister. De menar tydligen att alla ingrepp i marknadens mekanismer är skadliga och rekommenderar människor att köpa ”vanliga” bananer. Men det finns anhängare från höger till vänster i Fairtraderörelsen, människor med olika trosuppfattningar och med helt olika bakgrund.
Som konsument har man makt när man plockar i varukorgen. Fairtrademärkta produkter skapar förutsättningar för både odlare och anställda i länder med utbredd fattigdom att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor. Kriterierna handlar inte bara om ekonomisk utveckling, utan också om att motverka barnarbete och diskriminering. Det finns krav på att lantarbetarna ska få vara med i facket och att man visar miljöhänsyn i produktionen.
En konsument i Gällivare kan på det sättet vara med och påverka levnadsförhållanden för barn i Guatemala.
Som konsument kan man göra mycket, men även som medborgare. Tar man hänsyn till Fairtrade vid inköp i din kommun? Serveras Fairtradekaffe på föreningsmötet?
Ha en fin augustihelg!