Jag häpnar ibland över de åsikter som framförs för att inte hjälpa människor på flykt. Av dem som vill skapa motsättningar och som ifrågasätter med argument som:
”Varför hjälper ni inte svenska hemlösa?”
”Vi måste hjälpa våra fattigpensionärer i första hand”
”Varför tar du inte in flyktingar själv i ditt hem?”
Vissa argument är särskilt märkliga. Som när en aktiv Sverigedemokrat skriver till mig: ”Det var en pensionär som behövde hjälp med sin rullator. Jag var den enda som var solidarisk och hjälpte honom trots att så många röstade på Socialdemokraterna”.
För det första: Att hjälpa en äldre person handlar inte om solidaritet, det är vanligt folkvett. Det är inget som Socialdemokrater har ensamrätt på.
För det andra: Aldrig har så många röster höjts för hemlösa. Bra! Välkomna upp på banan, låt era ord bli till handling nu bara. Jag har inte sett er tidigare och nya krafter behövs.
De som hjälper flyktingar är i stort sett samma personer som också engagerat sig för de utsatta som redan fanns i samhället.
Men jag tror att det är fler som vaknat upp. När bilderna av den döde lille pojken uppspolad på en strand bröt igenom den bekväma bubbla vi befann oss i var det fler som såg sig i spegeln och tog sig en funderare. Även de som har lite anser sig kunna avvara.
Jag har mött både sjukskrivna, pensionärer och ensamstående lågavlönade kvinnor. Några bad om ursäkt för att de inte kunde avvara mer.
Under en helg samlade vi in hjälp till över 300 i behov av akutplats i Piteå.
Hos dem som kom för att hjälpa ser jag en tillfredställelse. En längtan. Inte efter att vara hjältar. Men efter att vara behövda. Det är viktigt att ta fasta på.
Vi har lyxen av att leva i ett land med ett starkt varumärke för trygghet och möjligheter.
Vi kanske inte längre är vad vi varit. Skattesänkningar har prioriterats före välfärd och investeringar vilket har skapat sprickor som behöver lagas. Det är inte invandringen som orsakat det utan politiska prioriteringar.
Det kommer att ta tid att styra om. Det kanske kommer att ta lite mera tid än vi tänkte oss för att vi behöver hjälpa dem som kanske inte ens har sin familj kvar och som kommer till Sverige med bara en svag förhoppning om att få börja om någonstans.
Så vad kan vi förväntas göra?
Jag tror att det är dags att fundera över vad som är ”det nya normala”.
Vi som är beslutsfattare kommer att behöva ta mycket svåra beslut och avgöranden.
Det ingår i uppdraget. Vi måste alla klara av att se bortom fördomar som bygger på att de som kommer är en annan sort, med mindre moral och mindre mänsklighet.
Jag tror att vi alla behöver se på oss själva och tänka:
Vad kan just jag göra? Vad kan jag kompromissa med i mitt liv för att ge en chans till ett bättre liv för en annan människa?
Då är jag övertygad om att vi klarar av att hålla ihop det här landet – ekonomiskt, politiskt och socialt.