Sedan april är jag tillbaka i maktens korridorer, i folkets tjänst, efter sju månaders föräldraledighet.
Jag har tagit del av en av de största förmåner vi har i Sverige, nämligen föräldraförsäkringen som gör att vi kan vara hemma med våra barn när de är små. Föräldraförsäkringen gör mig stolt över Sverige.
Men riktigt stolt har jag inte varit. Jag har noga följt den politiska utvecklingen under hösten, där framförallt flyktingkrisen stått i centrum. Jag har sett och hört begreppet ”systemkollaps”. Kan vi tillsammans stanna upp och fundera på ordet systemkollaps?
”Vad är kollaps? Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi då för att beskriva det som nu sker i Syrien, Libyen och Afghanistan? Vi måste vara försiktiga med våra ord, annars förstår vi inte den utsatthet som finns i vår tid.”
Orden är Fredrik Reinfeldts, talade vid ett evenemang i mars i år. Lever vi i en systemkollaps? Arbetslösheten minskar, vi investerar i välfärden, bostadsbyggandet drar igång, ekonomin blir starkare, vi blir rikare och lever längre.
Jag vet dock att många trots det känner en otrygghet och en oro i samhället i dag. Det måste vi ta på allvar. Brotten måste bekämpas. Vi måste ge varenda unge en bra skolgång. Vägarna måste lagas. Järnväg måste byggas. Vården och äldreomsorgen kan bli bättre.
I andra länder blöder människor av krigets bomber. Barn förlorar lemmar. Spolas livlösa upp på stränder. Familjer går sönder, går under. Medan vi sitter framför våra senaste surfplattor och beskådar eländet. Och använder ord som systemkollaps om vårt land.
Olof Palme sade följande: ”Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt [...] Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla.”
Kalla mig naiv, men vi bygger ingen framtid på hopplöshet, pessimism eller på att ropa systemkollaps.
Det är genom att kavla upp ärmarna, ta tag i problemen, tro på att allt går att lösa bara vi vill, bara vi organiserar oss. Det är så vi tar oss an utmaningar i vårt gemensamma samhälle. Ingen uppgift är oss för stor.