Terrorismen har försökt ge sig på vårt samhälle än en gång. Det är lätt att känna misströstan och undra när terrorn egentligen kommer få ett slut. Svaret finns inte. Men mitt i allt mörker finns ändå ett ljus. Och vi vet att ljuset kan bryta sig in i det mörkaste av rum.
För mig är ljuset människor som sluter samman. Öppnar sina hem, hjälper en främling och kramar om varandra extra mycket.
Det räcker med en människa som vill ont, för att samhället ska förändras och att rädslan griper tag i våra liv och hur vi vill leva. Men det är ändå vi, den stora massan som vill varandra väl, som tillsammans bestämmer.
Så på tal om livet och samhället vi vill leva i, kära medmänniskor, så har jag grubblat på en sak. Och observerat. På temat visa hänsyn.
Jag vistas ofta i folksamlingar, på gator, torg, flygplatser och tågstationer. Då blir hänsyn extra viktigt.
Jag har noterat alltför många gånger hur ”visa hänsyn” lyser med sin frånvaro.
Bara exempel från livet den senaste veckan: Snus slängs ner i tidningsnedkastet, flertalet lämnar skräp och sina tidningar efter sig i flygplanet, barnvagnar och rullstolsburna släpps inte fram, en synskadad man går med sin vita käpp längs tågperrongen och de räfflade riktmärkena, varpå flertalet går rakt i vägen för honom, det spottas och fimpas på lekplatsen, flygvärdarna får kämpa med att göra sina röster hörda både uti kösystem och säkerhetsgenomgångar för att vi inte lyssnar. Kränkningar och taskiga kommentarer får stå oemotsagda på sociala medier.
Hallå? Vad håller vi på med?
Har vi individualiserat, egoboostat, och tagit för oss så mycket så vi tappat en bit av folkvettet? Vi ska ta för oss, överrösta varandra, armbåga oss fram till framgång. Vi ser bara oss själva och inte den helhet vi lever i.
Jag vet att det är lätt att hamna i sin egen värld och vara ouppmärksam ibland. Men det här är inte engångsföreteelser, det är ett samhällsproblem.
Nej, jag vägrar inordna mig i detta. Vi har nog med egoistiska, kaxiga, självupptagna, ”ta för dig”-individer i den här världen.
Vi löser sällan eller aldrig samhällsproblem själv. Det gör vi tillsammans, när vi slår ihop våra kloka huvuden och samarbetar.
”I detta livet kan vi inte göra stordåd. Vi kan bara göra små saker med stor kärlek” sa Moder Teresa. Låt oss börja med att visa hänsyn.
Kära medmänniskor,
Det är dags för en ny samhällsrörelse.
Dags att bry sig om varandra.