”De som gör fredliga revolutioner omöjliga, gör våldsamma revolutioner oundvikliga”
John F Kennedy.
Genom vårhistoria löper ett band av revolutioner. Amerikanska frihetskriget, franska eller ryska revolutionerna, den orangefärgade revolutionen i Ukraina eller den blodröda kulturrevolutionen i Kina är alla exempel på konvulsioner som i grunden förändrat samhället.
Andra kanske har haft än större betydelse. Den agrara revolutionen då jordbruket uppkom och förändrade förutsättningarna för mänskligheten, eller den IT-revolution som vi idag är mitt i.
Vi pratarmer ofta om symptom, än om dessas bakomliggande orsaker. Diskussionen om hur framtidens samhälle ska utformas är inte lika tydlig.
Vi fastnar i dagens eller morgondagens problem, samtidigt som vi behöver visionen om en ny framtid.
Vår historiabygger på idéer och tankar som ofta har sin utgångspunkt inte i centrum, utan i periferin. I centrum blir stabilitet ett mål i sig, bevarandet av kända strukturer ett måste. I periferin finns inte samma stabilitet och frontlinjernas konstanta föränderlighet skapar ett behov av ständig förnyelse och anpassning.
Världen förändras och med den alla vi som lever i den. De förhållanden som våra föräldrar växte upp i, är olika från de som våra barn lever i.
Var ärdagens samhällen på väg? Hur bygger vi det samhälle som kan ta tillvara våra styrkor? Vår förmåga att skapa nytt, att sträcka oss litet längre, bortom det vardagliga. Att ta oss från månens yta, till den djupaste punkten i världshaven. Men som också kan hantera våra svagheter och vår uppenbara oförmåga att inse vår planets gränser?
Ofta finns någon eller några som tidigare än andra ser behoven av förändring och ibland har dessa också förmåga att omsätta sin insikt i aktiv handling.
Var finns den nya idén? Den som kan lägga grunden för nästa revolution? En revolution som inte är blodig och skapar förtryck och fördomar. En revolution som gör att vi kan bygga ett nytt samhälle där alla behövs och som gör att vi kan flytta våra horisonter. Där vi lever i balans både med naturen och våra närboende.
Många vill göra anspråk på att stå för alternativet, ingen lyckas övertyga. Beror det på att våra svagheter och vår rädsla för förändring och det annorlunda minskat kraften i våra tankar? Kanske har vi varit för mycket i centrum?
Just nupågår arbetet med att finna dem som efter nästa val på vårt uppdrag ska leda kommuner, landsting, riksdag.
Låt oss hoppas att någon av er bär på kraften att skapa förnyelse!