Mellan 1980 och 2002, det vill säga under drygt 20 år hade vi fem misstroendeförklaringar. Ingen gick igenom.
Sedan 2015, alltså på två år, har det lagts lika många misstroendeförklaringar varav tre gått till votering och alla förlorats med stora siffror. Och då är inte ens misstroendet mot försvarsministern inräknat.
Signalerna är tydliga. Oppositionen skriker bristande tilltro som den bärande idén för politiskt ledarskap idag, vilket säger mer om oppositionen än om regeringen, men som är problematiskt för hur landet ska styras.
Och tyvärr är inte denna misstro isolerad bara till riksdagen. Samma mönster finns i hur politiken ser på offentligt finansierad verksamhet över huvud taget. Sedan decennier tillbaka har olika styr- och kvalitetssystem inspirerade från näringslivet styrt också i offentligt finansierad skola, vård, omsorg och statsförvaltning.
Just nu är vi i en brinnande debatt om begränsning av vinstuttag i välfärden och hur vi kan skapa kvalitet i vård, skola och omsorg med olika, mer eller mindre, fyrkantiga mått.
Föreställningen verkar vara att kvalitet i offentligt finansierad verksamhet bäst säkras genom att de som verkar i den bäst gör sitt jobb om andra, som inte kan deras jobb, sätter upp mått och krav på hur de bäst gör sitt jobb.
Det vi verkar glömma är att vi har haft en fungerande välfärd och statsförvaltning långt före allsköns mätsystem i näringslivet. Vi har haft, och har, allt från idealet om den oförvitliga statstjänstemannen till legitimationskrav, skyddade yrkestitlar och krav på att rekrytering ska ske utifrån enbart meriter. De normsystemen har garanterat att kompetenta människor säkrar kvaliteten i sitt arbete med stöd av sin utbildning, för akademiker fast förankrad i vetenskap och som paras med gedigen erfarenhet.
Till det kommer kollegialt stöd och kontroll och olika myndigheter om det så är IVO, Socialstyrelsen, Skolverket, Statskontoret, Riksrevisionen eller någon annan kontrollerande myndighet.
Detta är sekellånga normsystem som nu förminskas till nästan ingenting till förmån för allt mer fantasifulla nyckeltal som passar mer på Toyota än på Skatteverket, i operationssalen eller i barnens skola.
Precis som riksdagens opposition måste tillbaka till att ha tillit också till meningsmotståndare måste välfärden tillbaka till att de som kan ska styra.
Allt annat är misstroendets orkanöga vi nu verkar vara precis mitt i och som inte leder till varken bättre politik eller välfärd.