Efter fyra år i Sydafrika är jag tillbaka i Luleå och Norrbotten.
Jag sitter i hyreslägenheten i Råneå och väntar på att min fru och bonusson ska komma och få uppehållstillstånd så vi kan leva som en familj igen. Livet tar olika riktningar.
Mitt CV med personligt formulerade brev har gett bra utdelning, tre vikariat. Jobbet vid ett mottagningsboende för ensamkommande flyktingbarn var spännande och kändes betydelsefullt.
Lite förenklat beskrivet fungerade jag som en slags extrapappa åt tonåringar som väntar på att få stanna i Sverige efter att ha flytt från krig och traumatiska våldsmiljöer i Afghanistan, Syrien och andra länder.
Efter en kort introduktion hoppade jag in som vikarie i hemtjänsten. Den första arbetsdagen var nog den tuffasta arbetsdagen någonsin i mitt arbetsliv. Det gällde att hitta och hinna till alla brukare, hjälpa till med deras behov, och inte visa att jag var stressad. Det gick vägen!
En rutinerad arbetskamrat blev min räddare i nöden, telefonen gick varm till henne när det körde ihop sig. Tack!
Hemtjänstens välfärdsarbetare är hjältar. De är en del vårdtagares enda dagliga kontakt med omvärlden. De hjälper till med hygien, medicinering, städning, mat och annat livsnödvändigt. Jag har delvis fått en ny syn på hur välfärden är organiserad.
I början av 90-talet var jag politiskt förtroendevald och satt i socialnämnden i Luleå kommun med ansvar för bland annat hemtjänsten. Jag har tidigare mest sett verksamheten från sammanträdesbordet, men har nu fått se och själv vara en del av hemtjänsten på golvet.
Det är jag tacksam för och vill inte ha ogjort. Det behövs förbättringar för personalen. Jag blev förvånad och bekymrad av att det saknades arbetskläder när det stänkte diverse kroppsvätskor på mina egna kläder.
Efter jobb med ensamkommande flyktingbarn samt inom hemtjänsten har jag fortsatt i vikariatssvängen som tidningsbud/distributör. Jag är tillbaka där mitt yrkesliv började, till doften av trycksvärta och en mullrande tryckpress.
Som ung grabb pryade jag på NSD:s tekniska avdelning. Det kändes naturligt eftersom jag älskade det tryckta ordet. Skulle jag bli grafiker eller journalist? Jag singlade slant. Det blev grafiker.
Jag har precis avslutat ett semestervikariat som tidningsbud/distributör. Tidningsbudsjobbet är krävande – betydligt mer än att dela ut dagstidningar. Det handlar om att distribuera dagstidningar, veckotidningar, facktidningar, gratistidningar, reklam och post. Och det ska gå fort.
Jag har kört cirka 14 mil varje natt med bil och levererat det tryckta ordet till folk i byar runt Luleå.
Kanske har jag blivit något av en tusenkonstnär. Brukarna i hemtjänsten har fått besök och hjälp av mig med diverse tjänster. Samma brukare (en del av dem) har också fått sin tidning eller post leverarad av mig.
Jag känner av en del människors klassförakt mot hårt arbetande människor. Visst hände det att jag fick samma känsla när jag tidigare jobbade som facklig ombudsman, det tillhörde liksom spelet. Statsminister Stefan Löfven, jag själv och många andra får smaka på och uppleva klassföraktet.
Jag blir stärkt och stolt i min uppfattning. Alla jobb är viktiga.
Jag vet vilken färg min fana har. Vilken färg har din fana?