Under söndagen öppnade den svenska polisen för att i fortsättningen arbeta med en så kallad kroppskamera monterad vid bröstet. I programmet ”I lag-ens namn” i Sveriges radio P1 berättade Fredrik Landberg från polisens nationella operativa avdelning, som har utrett saken, att fördelarna tycks väga tyngre än nackdelarna med systemet.
Dessa fördelar är inte bara tungt vägande ur ett polisiärt perspektiv – och inte bara som hjälp i pågående utredningar. De är till synes också till stor nytta för samhället. I de två vetenskapliga studier som studerats har siffrorna pekat på en drastisk nedgång i såväl polisens våldsanvändning som för allmänhetens klagomål på polisen.
Det är naturligtvis lovvärt – och egentligen skulle övergången till film inte utgöra något större brott mot tidigare rutiner samt tillvägagångssätt i polisarbetet. Det finns redan krav på polisen att kunna dokumentera och motivera sina ingripanden. Att ta detta ytterligare ett steg skulle kunna beskrivas som någonting så enkelt och självklart som att följa med den tekniska utvecklingen.
Ytterligare någonting som talar för ett införande av kroppskameror är att det i nuläget inte finns någonting anmärkningsvärt eller ovanligt med att händelser och polisingripanden filmas. Tvärtom är mångas första reaktion på ett blåljusingripande att själva ta fram sina mobiltelefoner för att filma.
Det kan vara av nyfikenhet – men det kan också vara eftersom man inte litar på polisens sätt att genomgöra sitt arbete.
Oavsett vilket skadar det knappast att i efterhand ha tillgång även till polisernas vinkel och dokumentation för att slå fast vad som egentligen hänt i varje enskilt fall.
Fast trots att fördelarna alltså är stora och uppenbara, finns det en hel del i förslaget om kroppskameror som går att vända sig emot. En första kritik handlar om integritet – att bli filmad utan att ha gett medgivande, eller kanske ens känna till det, kan utan tvekan vara kränkande.
Allmänheten måste kunna lita på att de bildupptagningar som görs av polisen hanteras på ett tryggt och rättssäkert sätt.
För det andra handlar det om polisens arbetsvillkor. Att utöva ett yrke handlar alltid i hög grad om förtroende – att du gör ditt allra bästa även om arbetsgivaren inte i varje ögonblick står ovanför din axel och ser det du gör.
Det förtroendet är viktigt, inte bara för de anställdas självsäkerhet och välbefinnande – utan också för att de ska våga utveckla sig själva och fatta egna beslut.
Den som hela tiden är övervakad blir oundvikligen rädd för att göra fel – och jag vet själv hur obekväm jag skulle vara om någon tittade över min axel medan jag skrev denna text.
För det tredje måste vi akta oss för att lita alltför mycket på det som fångas på bild.
Vi tror gärna att det som dokumenteras också är allt som har hänt och att en bild alltid är den slutgiltiga sanningen.
Så är emellertid inte fallet. Filmen ger dig ytterligare ett perspektiv – men det perspektivet förändras med vinkeln, med ljuset och med att du ser det på en skärm i stället för på plats i verkligheten.
Det finns helt klart goda skäl rörande att överväga polisens förslag – och kanske kommer verkligen en dag när det är nödvändigt varje polisingripande att filmas och dokumenteras för arkiven.
Fast tills att den dagen är här skulle vi göra både oss själva och polisen en tjänst om vi i stället fokuserade på dialog, på utveckling och på att bygga förtroenden – snarare än på att övervaka exakt allt.