När människor upplevt det karga kustlandskapet, den lugnande skogen och de vidsträckta, vintervita fjällvidderna i Norrbotten inser de varför vi måste rädda världen vi bor i.
Deras barn och barnbarn kommer ju inte kunna besöka hotellet byggt av snö och is om inte kylan finns kvar. Samma ungar har inte en chans att få klappa en ren som sedan drar deras släde om inte förutsättningarna för renskötsel finns kvar. De kommer heller inte åka upp för att vinna skridskolopp på isen utanför Luleå om inte vattnet fryser till.
Vid mitt besök hos Sapmi Nature i Gällivare berättade Lennart som driver företaget om vad som får hans gäster att välja Norrbotten, Lappland och just hans plats på jorden.
Det är inte det lyxigaste stället att besöka – om en inte råkar vara något av en lokalpatriot som faktiskt älskar snö, kyla och möjligheten att få frysa medan en uträttar sina behov. Gästerna bor i kåtor, äter i det gamla köket och får uppleva naturen genom att leva i den.
Genom ett varmt och generöst värdskap lyckas norrbottningar locka både sydkoreaner, indier och belgare att besöka oss – och att minnas resan med hjärtat lika mycket som med sinnet.
Människor mår bra av att möta människor och i mötet kan vi lära oss av varandra.
Emellanåt har jag chansen att lyssna på ”Finnmix” i P4. I slutet på februari ringde en man in till programmet. Han ringde inte för att gratulera släktingar, som de flesta andra, utan för att varna istrafikanter för att Torneträsk ännu inte frusit till. Vårvintrarna är inte längre vad de brukade vara.
Under en tioårsperiod brukar det alltid infalla ett ”udda” år. Idag är de udda åren normala och de ”normala” har blivit udda.
Jag fyller 32 år i sommar. När jag var liten minns jag vårvintern som dagar fulla av sol och nätter fulla av köld. Dagarna är ofta soliga än idag – jag bor trots allt i Kiruna – men nätternas köld har blivit mildare, snön räcker inte lika länge, isarna är inte säkra att färdas på.
I Norrbotten behöver vi förändra vårt sätt att leva för att inte knycka för mycket liv av våra efterkommande. Den dystra verkligheten är dock att det inte räcker med oss.
Fler behöver göra mer och fler behöver förstå varför mer måste göras.
Därför är det viktigt att välkomna långväga besökare så de med egna sinnen kan uppleva vad vi riskerar att förlora. Därför är det viktigt att vi lyckas förklara varför vi är viktiga.