För första gången på länge hade de italienska väljarna ett seriöst alternativ till skojaren Berlusconi och hans väl dokumenterade vanstyre.
En bred vänster-mittenallians under den ansedde Pier Luigi Bersani stod beredd, men vad gör italienarna? Jo, de besuttna sluter än en gång upp bakom sin frälsare Berlusconi - för att få tillbaka fastighetsskatten för 2012!
Men inte nog med det. En fjärdedel av väljarna - däribland många unga -röstar på en ståuppkomiker och vulgär gaphals, Beppe Grillo.
Denne drar nu in i det italienska parlamentet med 108 deputerade och 54 senatorer, hoprafsade på nätet som är Grillos främsta plattform. Det nya partiets slogan är "Dra åt helvete!".
Vad "grillinerna" ska göra i parlamentet vet ingen, men de är många nog i senaten för att hindra någon sida från bilda en funktionsduglig regering. Bersani tvingas troligen ändå att axla regeringsansvaret i kraft av den bonus som den största konstellationen får i underhuset, men hans regering lär inte bli långlivad.
Valutgången är ett underbetyg åt de italienska väljarna. Men det är också ett rungande underbetyg åt den nedskärningspolitik politik som förts och förs i det huvudsakligen högerstyrda Europa och som hittills bara fördjupat krisen.
De hårdast drabbade ser inget ljus i tunneln, och sätter sitt hopp till charlataner och redan misskrediterade politiker.
Ekonomipristagaren Paul Krugman kallar Europas politik för ett "katastrofalt misslyckande" och varnar i en krönika i New York Times för att valet i Italien bara är en försmak av vad som kan väntas om inte politiken ändras. Och den amerikanske riksbankschefen Ben Bernanke förklarade härom dagen i kongressen att budgetnedskärningar i en svag ekonomi gör större skada än nytta: De drar ner tillväxten och fördröjer reduceringen av budgetunderskottet.
Så resonerar man i USA. Men i Europa trampar Merkel & Co allt djupare ner i recessionen, med oöverblickbara konsekvenser för inte bara ekonomin utan även demokratin. Miljoner unga människor, en hel generation, saknar jobb och framtidstro. Arbetslösa och pensionärer halvsvälter i de värst drabbade länderna.
Klyftorna mellan väljarna och de folkvalda växer, och därmed politikerföraktet och misstron mot de demokratiska institutionerna.
Visar inte de styrande i Europa en väg framåt, finns det risk för att de antidemokratiska krafterna växer oss över huvudet. Likheterna med 1930-talet är skrämmande stora.