Den 24oktober fyllde Förenta Nationerna 70 år. FN grundades på ruinerna av andra världskriget, och var framför allt en angelägenhet för segrarmakterna.
Tyskland och Japan fick förstås inte vara med, och världen såg annorlunda ut. Afrika bestod till största delen av kolonier. Indien styrdes av britterna, och Mao hade ännu inte gripit makten i Kina. Jordens folkmängd var bara en tredjedel av dagens.
Bara 51länder var med från starten. Idag har antalet ökat till 193. En fantastisk utveckling som betyder att FN trots den ringa starten kunnat leva upp till den universalitetsprincip som organisationen bygger på.
Samtidigt har FN-systemet undan för undan byggts på med nya underorgan och fackorgan, så att det idag täcker nästan all mänsklig verksamhet. Det ger FN en oerhörd tyngd på världsscenen.
Det ärslående att de principer som lades in i FN:s stadga fortfarande känns så aktuella. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är en fyrbåk för mänskligheten.
FN:s olika konventioner efterföljs förvisso inte av alla länder i alla situationer, men de har ändå en stor normerande betydelse. Se bara på asylrätten!
Det äralltså inte fel på FN:s principer, i grunden inte heller på organisationen. Felet är att medlemsländerna inte lever upp till sina åtaganden, och att i synnerhet de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd (USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien) sätter sina nationella intressen före det ansvar för internationell fred och säkerhet som de har anförtrotts.
Stora framsteg har skett i världen under de gångna 70 åren. Demokrati och mänskliga rättigheter har slagit igenom i flertalet länder. Världsdelarna har knutits ihop av bättre kommunikationer och internet, och den ekonomiska utvecklingen har varit snabb.
Fattigdomen har minskat dramatiskt, människor är friskare och lever längre, och analfabetismen är på väg att utrotas.
FN:s roll som plattform, normbildare och pådrivare kan inte överdrivas.
Ändå äger jubiléet rum i en internationell miljö som är otryggare än på länge. Antalet väpnade konflikter ökar, den internationella spänningen börjar åter nå farliga nivåer,
60 miljoner människor är på flykt, många dör på väg från en kontinent till en annan och hundratals miljoner svälter. Miljö och klimat är stora utmaningar.
Kriget i Syrien mal sönder landet, bit för bit. I bombardemangen deltar flera av säkerhetsrådets medlemmar, delvis på olika sidor. En halv miljon syrier har dödats och tio miljoner har flytt sina hem.
En mordisk sekt, IS, har lagt under sig stora delar av Syrien och Irak. Jemen bombarderas av grannlandet Saudiarabien, och israelerna bygger nya murar mot palestinierna.
Det är uppenbart att FN inte alltid klarar sin huvuduppgift att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Det är också enkelt att se varför. I Syrien har en FN-insats stoppats av ryska och kinesiska veton.
Ryssland har också invaderat Ukraina och erövrat Krim, utan att FN kunnat ingripa.
Vetorätten är ett hinder, ett annat är att FN-stadgan erkänner staternas suveränitet.
Vid etttoppmöte 2005 antog FN en deklaration som går ut på att statssuveräniteten också innebär en skyldighet att skydda sin befolkning mot folkmord, etnisk rensning, krigsbrott med flera allvarliga brott.
Om inte staterna lever upp till denna skyldighet, kan FN ingripa. Men ska maktmedel användas, måste säkerhetsrådets medlemmar vara ense.
Där går gränsen för världsorganisationens makt – tills vidare i alla fall. Vi får vara glada för allt annat den uträttar för oss.