Det händer att jag funderar på vårt samhälle. En förutsättning för att vi ska kunna utöva vår demokrati och skapa oss den framtid som vi vill ha är att vi kan leva i fred och frihet.
Sverige är på många sätt fantastiskt. Vi utmärker oss bland annat genom att vårt kärnland aldrig har varit ockuperat. Detta har präglat oss mer än vi tror. Ända sedan landet bildades, har vi kunnat själva utveckla hur det styrs. Sedan snart ett sekel baserat på att vi, medborgarna, utser våra ombud i allmänna val.
Det är ett stort förtroende som vi lämnar ifrån oss till beslutsfattarna. Jag upphör aldrig att förvånas och imponeras över komplexiteten i många delar av vår förvaltning.
Våra folkvalda ska kunna greppa över helheten. Inte bara en enda fråga. Och det gör att många av oss kanske upplever brister i levereransen.
Vi vill ju att ni ska fixa sjukvården. Äldreomsorgen. Strandskyddet. Försvaret. Biblioteken. Musikens makt. Polisen. Integrationen.
Det är inte litet som vi vill ha av er, våra folkvalda.
Under hösten och nu efter nyår har röster hörts om att vi måste kunna använda vår militär för att upprätthålla ordning i områden där påfrestningarna på samhället är särskilt stora. Det har motionerats i riksdagen och på sociala medier har det funnits många inlägg som drivit detta.
Så snabbt rösterna kan ändras! Det är inte länge sedan det var tabu att ropa efter militär på gatorna.
Försvarsmaktens roll är att försvara landet mot väpnade angrepp för att säkra vår nationella integritet. Men att hantera oro inom landet i utsatta områden? En stridsvagn vid Porsö centrum – nej!
Samtidigt har regeringen lagt fram förslag om hur vi ska stärka vår beredskap, civilt och militärt. Det är inte en sekund för sent, eftersom vi är utsatta för olika typer av hot. Inte nödvändigtvis enbart hotet från kriget utan också från vårt stora beroende av olika typer av digitala system.
Hur länge skulle någon av oss klara sig utan till exempel betalningssystemen?
Min upprördhet beror på kortsiktigheten. Under nästan ett decennium hade jag en roll inom arbetet med det civila samhällets beredskap. Jag var en del av att, efter direktiv från riksdag och regering, avveckla mycket av det som vi då planerade för. Nu ska vi väcka det till liv igen.
Varför glömmer vi så snabbt? Varför kastar vi bort erfarenheter som vi i stället borde bygga vidare på? Varför fastnar vi så ofta enbart i nuet, utan att lära oss av det som skett och se framåt vart vi vill? Det tål att tänka på.