Våren 2009 var jag övertygad om att serverhallarna aldrig skulle bli verklighet. Vi på Norrbottens Handelskammare hade då försökt hjälpa projektet Invest in Luleå och Piteå att boka möten med tyska företag som lagrar stora datamängder. Och gissa om vi gick på pumpen.
De konservativa tyskarna var inte direkt lyhörda inför möjligheten att flytta sina servrar upp till älgarnas land. Ett rungande "Nein!" från tyskt håll gjorde, således, att jag tappade hoppet om detta.
Tur då att det fanns andra som fortsatte hoppas. För ungefär samtidigt så fortsatte arbetet i USA, där intresset var mycket större. Där bjöds man in för att visa upp sin idé. Och amerikanarna såg fördelar med att lagra sin information i en stabil miljö på ett energisnålt, miljövänligt och kostnadseffektivt sätt.
Efter det var den berömda bollen i rullning. Diskussionerna blev mer och mer konkreta, och en efter en av oss började tro att kanske, möjligen, skulle detta kunna bli verklighet. Och nu står vi här, med en näst intill klar etablering.
Det är den största industriella etableringen i Luleå sedan stålverket, och dess långsiktiga betydelse för vårt län är svår att överblicka.
Det är i sådana här lägen det är roligt att stanna upp och blicka bakåt. Vad var det som gjorde att vi kom hit? Vad var framgångsfaktorn?
Vi skulle kunna säga att våra goda argument talar för sig själva. Att vi har unika förhållanden. Men det är inte orsaken. Visst, vi har de rätta förutsättningarna, men det har många andra också. Nej, framgången beror i stället på personerna som arbetat med detta och projektet som gjorde det möjligt.
För det är personerna bakom Invest in Luleå och Piteå vi har att tacka. Matz, Lena och Anders på Luleå Näringsliv, flankerade av aktörer som Luleå Energi och Luleå Kommun. Det är de som har gjort detta till verklighet.
De har varit så galna att de trott att detta varit möjligt. Och de har arbetat stenhårt för att etableringen skall bli verklighet. De har inte suttit och väntat på att någon ska upptäcka vilka fördelar vi har. Istället har de knycklat ihop jante och slängt honom i papperskorgen, packat väskan, rest runt jorden och knackat på dörren.
Resten är historia - en historia vi alla kommer att få vara med och uppleva.
Det är med ett stort leende på läpparna jag tänker på slutcitatet i en berömd Apple-reklam:
"Det är människor som är galna nog att tro att de kan förändra världen, som gör det."