När debatten om Vattenfalls tyska kolgruvor för ett par veckor sedan rasade som högst, hamnade de två orden ”affärsmässiga principer” om inte i fokus, så i alla fall i utkanten av blickfånget för ett tag.
Bakgrunden var att det miljöpartistiska fotfolket ville att Vattenfall i stället för att sälja sin tyska kolenergi, skulle behålla ägandet till kolgruvorna och bomma igen dem för gott. På sätt och vis är det en lovvärd ambition, men i alla fall undertecknad är övertygad om att det bästa sättet att värna om klimatet snarare är att främja den nya tekniken än att försöka avskaffa den gamla.
Det finns också flera hinder på vägen mot ett sådant handlande. Ett är ett kompakt motstånd i riksdagen och hos koalitionspartnern Socialdemokraterna, ett annat är den tyska lagstiftningen och ett tredje är de ”affärsmässiga principer” som enligt svensk lag ska vara vägledande för de statliga bolagens styrning.
När Vattenfall denna vecka presenterade ett historiskt dåligt resultat hade i alla fall jag svårt att inte tänka på just det uttrycket igen – Vattenfall har i nuläget flera problem, där kärnkraftens framtid i Sverige är ett och de låga energipriserna är ett annat.
Den direkta orsaken till bolagets svaga ställning är att man i februari 2009 brände krigskassan på att köpa det holländska gasbolaget NUON, i det som har kallats både Sveriges största kontantaffär någonsin och det största svenska fiaskot sedan regalskeppet Vasa. Den dåvarande näringsministern Maud Olofsson (C) vägrar fortfarande berätta hur frågan bereddes i regeringen – och man kan i sitt stilla sinne undra om det verkligen är det här som avses med ”affärsmässiga principer.”
Resultatet är en sak – principen är en helt annan. Det som uttrycket i själva verket avslöjar är i själva verket någonting om vår syn på samhället: Så länge målet är tillväxt, och så länge målet är att tjäna mer pengar, så behöver man inte någon ytterligare motivering för sitt handlande.
Det är svårt för oss att hitta någon annan grund för ens ett statlig bolag att handla på något annat sätt – men om de affärsmässiga principerna också riskerar tillväxten, kanske man borde överväga att hitta en princip som gör det möjligt att ställa de etiska villkoren på jämställd fot med de ekonomiska?
Jag hade tidigare i somras tillfälle att besöka flera av Vattenfalls anläggningar längs Lule älv, och när jag stod på det skakande stålgolvet ovanför en roterande turbin slogs jag plötsligt av hur normal situationen kändes där och då. Fast jag stod mitt inne i ett kraftverk, och det bara några meter under mina fötter snurrade krafter som var större än jag kunde föreställa mig, var allt på något sätt som det brukade vara.
Att dricka kaffe i besöksrummet kändes normalt, precis som det var att se utställningen om de arbetare som uppfört kraftverket en gång. Ändå är det inte någon självklarhet – försök bara att besöka ett kraftverk i Frankrike, och se hur nära du kan komma det.
Jag tror att det som slog mig där och då var någonting väldigt typiskt svenskt – vetskapen om att det som kan vara öppet, också är öppet. Det är många som aldrig själva drar nytta av vare sig offentlighetsprincipen eller allemansrätten, men redan vetskapen om att de finns är tillräckligt för att bygga ett samhälle med större förtroende.
Det är någonting som är värt att ta tillvara på – även när det affärsmässiga inte går riktigt som man vill.