Efter ensommar som den här – med extremt varmt och torrt väder – har det nästan blivit plågsamt uppenbart vilka risker vi står inför i framtiden. Det kan väl knappast finnas någon som fortfarande tvivlar på att klimatet håller på att förändras, och att det gör det i så hög takt att konsekvenserna kommer att bli allvarliga redan under vår livstid.
En värmesommar ger ingen växthuseffekt – men växthuseffekten kommer utan tvekan att ge oss fler somrar som den här.
När man står inför ett problem av världsomspännande omfattning är det lätt att känna sig både liten och handlingsförlamad. Hur ska jag kunna göra någonting åt utsläpp som började långt innan min födelse? Hur ska jag kunna minska den transatlantiska flygtrafiken? Eller få utvecklingsländerna att bygga koldioxidsmartare industrier?
Svaret på de frågorna är naturligtvis att det inte är möjligt. Den transatlantiska flygtrafiken har en djupgående inverkan på mig och mitt framtida liv – men ensam har jag inget som helst inflytande över den transatlantiska flygtrafiken.
Vi är inte ensamma på den här planeten, och vi är inte ensamma om att arbeta mot klimatförändringarna. Men kanske vore det faktiskt inte helt dumt att i alla fall ibland föreställa oss att vi vore det – att ta ett personligt ansvar även för det vi inte kan påverka, och göra det med förhoppningen att vi inte kommer att vara ensamma om att ta det steget.
I enintervju med den engelske programledaren och tv-personligheten David Frost sade en gång den dåvarande utbildningsministern Olof Palme så här: ”Medan vi är på den här jorden – och vi är dömda att vara på den här jorden – borde vi försöka göra livet så anständigt som möjligt. Det är, enkelt sagt, grunden för min politiska ideologi. Det är vad politik handlar om.”
Och medan små och vardagliga beslut i sig själva inte får några konsekvenser, eller i alla fall inte några sådana som vi kan se, så får den stora mängden av vardagliga och till synes betydelselösa beslut som fattas dagligen av alla människor runt världen enorma konsekvenser. Om var och en agerade som om den hade varit ensam på den här planeten och som om det var just dennes uppgift att göra det framtida livet på den här planeten så anständigt och drägligt som möjligt, skulle vi tillsammans göra en stor skillnad.
Det finns en uppsjö av saker som går att göra, och som var och en utan någon större kostnad eller ansträngning kan göra. Det kan vara att källsortera sina sopor eller att så långt det är möjligt avstå från onödiga resor med bil eller flyg. Det kan vara att minska den egna konsumtionen av nyproducerade föremål, och att förhöra sig om tillverkningsvillkor och miljökonsekvenser för det man köper.
Det här betyder inte att ansvaret för att motverka den pågående klimatkrisen ska läggas över på de enskilda individerna. Det ansvaret är någonting som måste tas gemensamt, och kanske till och med tas över våra huvuden; regeringar måste fås att prioritera forskning på klimatvänliga teknologier, och en viss typ av konsumtion måste faktiskt regleras om.
Men det fina i kråksången är att inte ens i de besluten är vi helt utan möjlighet att påverka. I höstens riksdagsval har nämligen var och en av oss en röst att lägga, och den rösten kan hjälpa till att knuffa politiken i rätt riktning. Vill vi ha en kortsiktig politik för att fortsätta utsläppen och leva över våra tillgångar – eller vill vi ha en långsiktigt hållbar politik för att bygga ett samhälle som kan överleva oss?
Med rösträtten har vi chansen att påverka vilken väg världen går. Det är nog bäst att vi tar den.