Det är motigt för socialdemokraterna i Norden, som inte trivs med att verka i bökiga parlamentariska miljöer, med högerpopulistiska partier som hänsynslöst exploaterar svåra migrations- och flyktingfrågor och därtill bakbindas av en ekonomisk-politisk agenda som präglas av borgerliga doktriner.
Men socialdemokraterna förblir ändå en viktig politisk kraft i tre av de fyra länderna, och har som största parti parkerat sig på 25-30 procent.
Undantaget är Finland, där de i vårens val ramlade ner på 16 procent. Inte som i glansdagarna, men otbotliga socialdemokrater ser det gärna som ett vänteläge. En dag ska S finna melodin och lyfta igen.
Det finns ljuspunkter. I Danmark såg det länge dystert ut för Helle Thorning-Schmidts koalition med radikalerna. Men i våras vände det, och i slutet av maj klippte Thorning till med ett blixtval (18 juni).
En dansk statsminister kan göra så. Hon kunde ha väntat till efter sommaren, men även det skulle ha varit ett vågspel.
Så här långt tycks chansningen ha gått hem. Det ”röda” blocket är i fatt det ”blå”, men har ännu inte tagit täten. Det mesta pekar på ett jämnt resultat, där majoriteten kan komma att hänga på några färöiska mandat.
Riksdagsspärren ligger i Danmark så lågt som två procent, och småpartierna kan stöka till det.
Thornings regering har haft en stormig seglats, för det mesta i motvind, med ständiga ministerrockader och partiledarskiften i de samverkande partierna.
På vägen tappade hon bort Socialistisk Folkeparti (SF), som inte ville vara med om att sälja en minoritetspost i ett statligt kontrollerat energibolag till den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs. En symbolfråga för SF, som i övrigt inte stört samarbetet.
Thorning har klarat både de politiska och nationella kriserna bra och framstått som alltmer handlingskraftig.
Mindre av den litet lyxiga ”Gucci-Helle” hon var känd som i början och mer av kopian i den populära svensk-danska TV-serien Bron (Broen), vem som nu är förebild för vem.
Thornings höga förtroendesiffror motsvaras av usla siffror för utmanaren Lars Løkke Rasmussen, Venstre. Bland annat för dennes fördomsfria sätt att handskas med partiets pengar för egna ändamål, dyra flygresor mm.
Både Venstre och de Konservativa går starkt tillbaka.
De senare närmar sig rena utplåningen.
Starkt framåt går däremot det främlingsfientliga Fremskrittspartiet som ökar med bortåt femtio procent, till 18 procent. Det beror delvis på att partiet gjorde ett ovanligt dåligt val 2011.
Blir det borgerlig majoritet lär de komma in i regeringen, efter att ha fungerat som stödparti åt de borgerliga i årtionden.
Alla partier flörtar med Fremskrittspartiets väljare. Även Socialdemokraterna har lagt förslag om stramare asylregler och hårdare krav på dem som får en fristad i Danmark.
Man framhåller att den stramare ”utlännningspolitiken” har gett resultat – färre flyktingar söker sig till ”det lilla Danmark”. En eftergift till de danskar som ser flyktingarna som snyltgäster. Det danska gemytet har sina gränser!
Ett tredje trumfkort för Thorning är ekonomin. Danmark är på väg ut ur krisen, som (efter danska förhållanden) var djup när det röda blocket tog över 2011.
Hur mycket av detta som kan tillskrivas politiska beslut kan diskuteras, men den röda regeringen har i alla fall inte bromsat återhämtningen genom onödiga besparingar.
En stark ekonomi är uppenbarligen en tillgång i en valrörelse, och varför inte?
Skyller man på politikerna när ekonomin backar, bör de också få ta åt sig äran när det vänder uppåt!