Under de senaste dagarna har det, framförallt på Aftonbladets kultursidor, pågått en debatt om den unga svenska poesin. Det började med ett inlägg av poeten Anna Axfors, som menade att de svenska förlagen sviker den unga poesin genom att inte våga satsa på unga, outgivna författare.
Det är en debatt som jag inte tänker ge mig in i här – dels eftersom jag som författare på just ett av de större förlagen väl får anses vara part i målet, och dels eftersom det här när allt kommer omkring är en arena för politik snarare än för kultur.
Det som däremot är värt att ta fasta på i just det här sammanhanget, är frågan om vilka förväntningar vi egentligen har på de företag som opererar på en fri marknad.
Företag är, hur etablerade de än är, trots allt inte myndigheter, och deras uppdrag regleras förutom av lagstiftningen enbart av deras ägare. Det vanligaste primära syftet är ingenting annat än att på sikt generera vinst till samma ägare, och om det trots det finns företag som ägnar mycket tid och kraft åt att just ta ansvar är det ett krav som ofta är verkningslöst att ställa på dem.
Ett bra exempel på det är den avreglering av apoteksmarknaden som genomfördes av den borgerliga alliansen. I dagligt tal låter det ofta som om apoteken fortfarande har ett samhällsuppdraget att förse konsumenterna med mediciner så billigt och tillgängligt som möjligt. Så är helt enkelt inte fallet – de är vinstdrivande företag, och om de inte hänvisar till närmaste konkurrent när en viss vara är slut, finns det ingenting att förvånas över med det.
Man kan inte både äta kakan och ha den kvar på samma gång. Om man avreglerar för att låta marknadskrafterna verka på apoteksmarknaden, får man inte bli förvånad eller besviken när de också verkar fullt ut. Det är ett ideologiskt ställningstagande, där man får vara beredd att ta konsekvenserna av vilket val man än gör.
Därför är det också viktigt att vi ser klart på marknadens roll i det vi brukar kalla för välfärdssamhället. Rätt använda är marknadskrafterna det kanske mest produktiva verktyget i ett samhällsbygge – men menar vi att det finns värden som är för viktiga för att sätta på spel, då måste vi också vara beredda att begränsa det utrymme de har att spela på.
För vissa är dessa värden poesi, för andra är det medicin. Men för alla gäller det att vara medveten om att marknaden i det långa loppet inte har något ansvar för att lyssna på våra krav – det är det bara politiken som har.