Sverige - en lycksalighetens ö - mitt i ett sargat Europa?
Så älskar regeringen i alla fall att beskriva det ekonomiska läget.
Och visst finns fog för viss tillfredställelse.
Tillväxten i Sverige är just nu högre än i många andra EU-länder, bl a tack vare den krockkudde som utgörs av under en lång följd av år välskötta offentliga finanserna
Ändå skorrar regeringens beskrivning falskt. Det är bara att se sig omkring för att inse detta.
I sommar-Sverige går nästan 400 000 personer - 8 procent av arbetskraften - arbetslösa. Ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet slår rekord.
Men varken regering eller Riksbank verkar bry sig.
Nu höjs allt fler kritiska röster mot den här passiviteten.
Internationella valutafonden IMF skrev i en rapport nyligen att Sverige är ett land som borde föra en mer expansiv ekonomisk politik.
Regeringens eget Finanspolitiska råd har länge kritiserat regeringen för att hålla igen för mycket och efterlyst efterfrågestimulanser.
Nyligen kritiserade riksbanksdirektören Lars E O Svensson i en intervju sina direktörskollegor för att bedriva en felaktig politik med alltför hög ränta.
Målet för Riksbanken är att prisökningarna ska ligga kring 2 procent. I själva verket har inflationstakten i Sverige långa tider hamnat under målet, med påföljande lägre sysselsättningsnivå.
40 000 färre hade varit arbetslösa om räntan hållits på en lägre nivå, menar Lars E O Svensson.
De exakta siffrorna kan diskuteras. Men att Riksbankens försiktiga politik i onödan dämpat aktiviteten i den svenska ekonomin står alldeles klart, något som också påpekats flera gånger tidigare.
Den ekonomiska politiken har två verktyg för att reglera efterfrågan och sysselsättning: Finanspolitiken, som sköts av regeringen och penningpolitiken, som sköts av Riksbanken.
Sverige tycks nu ha hamnat i det märkliga läget att ingen av den ekonomiska politikens huvudaktörer verkar vilja agera för att sätta bättre fart på hjulen.
Regeringens och Anders Borgs tal handlar alltid om insatser - eventuellt - längre fram och om små belopp.
Riksbanken intar en avvaktande attityd och låter räntorna ligga stilla
Därmed driver den ekonomiska politiken roderlöst, utan vare sig finanspolitisk eller penningpolitisk stimulans.
Och ändå borde detta vara ett gyllene tillfälle för Sverige att satsa sig ur krisen.
Just nu får Sverige nästan betalt av långivarna för att låna pengar. Det betyder att det aldrig varit så ekonomiskt lönsamt att låna upp pengar för investeringar.
Väg- och järnvägsunderhåll, bostadsbyggande, miljöomställningar är bara några exempel på områden som det vore klokt att satsa på nu.
Och samtidigt skulle tusentals människor få egen försörjning och därmed undvika att bli permanent utslagna från arbetsmarknaden.
Pengarna finns, behoven existerar, nyttan för tusentals arbetslösa människor är obestridlig.
Vad väntar de på?