Läget för euron har på kort tid gått från uselt till ännu värre.
Trots att miljard efter miljard lovats ut i räddningspaket för utsatta länder har inte marknadens förtroende återkommit.
Alltfler ifrågasätter verkningsfullheten av de åtgärder som satts in. Alltfler ser framför sig att några euroländer inte kommer att kunna betala sina skulder fullt ut.
Och även seriösa bedömare diskuterar nu det mest förbjudna - att något land lämnar valutaunionen.
Finansminister Anders Borg har agerat för att Sverige ska ställa upp för Irland, trots att vi inte är medlemmar i EMU.
Vad det finns för skäl för Sverige att engagera sig i euroländernas problem? Vi valde ju att säga nej till euron just för möjligheten att föra en egen politik.
Borgs - som vanligt måleriska - svar är att svallvågorna från eurokrisen riskerar att slå in över oss.
Och ja, det är klart att Sverige påverkas om euron krisar. Tre fjärdedelar av vår handel går till EU-länder. Svenska banker är exponerade mot eurozonen, så om något går snett drabbas också den svenska finansmarknaden. Sverige gynnas av en stabil euro.
Egenintresset är alltså ett viktigt skäl för Sverige att ställa upp för euroländerna.
De negativa följdverkningarna på hela EU-projektet av en havererad eller vingklippt euro ska heller inte underskattas.
Men även om det finns ett svenskt intresse att ställa upp så är det därmed inte självklart på vilket sätt och i vilken omfattning det ska ske.
Ekonomiskt är förstås Sveriges bidrag mest symboliskt och ska också så vara. De helt avgörande beloppen kommer från andra håll, från Europeiska Centralbanken, Internationella Valutafonden och euroländerna.
Men också symboler är talande.
Sverige ställde inte upp för Grekland där en socialdemokratisk regering försökt driva en rättvis krispolitik och skydda utsatta grupper.
För Irland däremot - ett land där hushållen får betala dyrt medan bankernas skulder garanteras - öppnar Borg plånboken.
Överhuvudtaget är det svårt att komma ifrån intrycket av att den svenske finansministerns agerande i krisen väldigt mycket handlar om att glänsa personligen, mindre om att värna svenska intressen.
Anders Borg har i den europeiska finansministerkretsen funnit en intresserad publik för sin uppfattning att budgetsaldot är viktigare än jobben.
Den förhärskande högerlinjen inom EU ser ju åtstramningar och nedskärningar som vägen ut ur krisen.
Trots att en lång rad ekonomer hävdar motsatsen: Kraftiga budgetneddragningar stryper efterfrågan och lägger en isande hand över Europas ekonomi. Därmed fördröjs den eftersträvade stabiliteten.
Sverige bör ge fortsatt symboliskt stöd till krisande euroländer.
Men Sveriges röst i EU borde inte vara Anders Borgs åtstramningsevangelium.
Vi borde istället tala om att det krävs en annan politik för att Europa ska komma på fötter igen.